Återvandring som en ny idé? – Nej! – Propositionen 1975:26 erkände att återvändande borde underlättas.

Redaktören har ordet: S Kling

Mångkulturellt Sverige

År 1975 antog Sveriges riksdag proposition 1975:26, vilken fastslog att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle. Beslutet fattades i en tid då invandringen till största delen bestod av arbetskraftsinvandring från Europa, och de bakomliggande idéerna präglades av föreställningen om öppenhet, jämlikhet och valfrihet. Men vad innebar egentligen denna proposition, och vilka konsekvenser har den fått? Propositionen 1975 hade redan med att återvändande borde underlättas. Femtio år senare lyfts frågan av Sverigedemokraterna. Vilka fördröjde tidspillan? Riksdagen konstaterade redan då: Att på sikt kunde det bli ”bekymmersamt med ökad invandring”

Propositionens kärnpunkter

Propositionen byggde på tre huvudmål:

Jämlikhet – Invandrare skulle ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som svenskar.

Valfrihet – Invandrarna skulle själva få välja om de ville anpassa sig till det svenska samhället eller behålla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet.

Samverkan – Ökad integration mellan invandrargrupper och svenskar genom förståelse, ömsesidig tolerans och kulturellt utbyte.

För att uppnå detta föreslogs

• Ekonomiskt stöd till invandrarföreningar, trossamfund och minoritetsorganisationer.
• Modersmålsundervisning i skolan för att stärka invandrares kulturella identitet.
• Rätt till tolkningstjänster i vård och myndighetskontakt.
• Stöd till återutvandring för de som önskade återvända till sina hemländer.

Internationell jämförelse – Sverige gick längst

Sverige var tidigt ute med att officiellt anta en mångkulturell politik, men andra europeiska länder har inte haft samma strategi:

• Danmark och Frankrike har rört sig i motsatt riktning genom att istället stärka kraven på integration och nationell enhet.
• Norge och Nederländerna testade mångkulturalism men övergav den senare efter att ha sett konsekvenserna av segregation.
• Sverige är ett av få länder där staten fortfarande aktivt stöder och finansierar separatistiska kulturella strukturer.

Vad hände? Från 70-talets arbetskraftsinvandring till dagens parallella samhällen

På 70-talet bestod invandringen främst av europeiska arbetskraftsinvandrare från Finland, Jugoslavien och Grekland. Dessa grupper integrerades relativt smidigt eftersom de hade liknande arbetsmarknadsbakgrund och värderingar som svenskar.

Men samma politik fortsatte oförändrat när invandringen på 90-talet och framåt kom att domineras av flyktingar och anhöriginvandring från Mellanöstern, Afrika och Asien. Den stora kulturella och religiösa skillnaden mellan de nya grupperna och svenskarna gjorde att mångkulturalismen inte längre fungerade som en enande strategi, utan blev en splittrande faktor.

Ekonomiska konsekvenser – Att upprätthålla parallella samhällen

• Modersmålsundervisning kostar idag miljarder och har ifrågasatts för att den kan försvåra integration snarare än att underlätta den.
• Särskilda statsbidrag går fortfarande till invandrarorganisationer och trossamfund, trots att många av dessa driver separatistiska eller identitetspolitiska agendor.
• Tolkkostnader i sjukvård, rättsväsende och myndigheter fortsätter att växa, vilket skapar en permanent språklig segregering.

Istället för att satsa på arbetsmarknadsintegration, skapades ett system där bidragsberoendet ökade – en situation som tydligt speglas i dagens arbetslöshetsstatistik där vissa invandrargrupper har avsevärt lägre sysselsättningsgrad än svenskar.

Den ideologiska dimensionen – Var detta en nödvändig utveckling?

Den svenska mångkulturpolitiken var inte bara en praktisk lösning på invandring, utan ett ideologiskt vägval där staten aktivt uppmuntrade bevarande av etniska och kulturella skillnader istället för enhet.

• Politiken var framtagen för en annan tid, men anpassades aldrig till förändrade förutsättningar.
• De som ifrågasatte detta på 80- och 90-talet blev ofta stämplade som främlingsfientliga, trots att deras kritik nu bekräftas av segregationen vi ser idag.
• Idag lyfter vissa partier, exempelvis SD, återvändarpolitik som en ny idé – trots att propositionen redan 1975 erkände att återvändande borde underlättas.

Vad kan vi lära oss?

• Att permanenta separatistiska strukturer leder till parallella samhällen.
• Att en politik anpassad för 70-talet inte fungerar för dagens migration.
• Att ekonomiska incitament påverkar integration mer än ideologiska drömmar.

Sverige valde en väg som få andra länder följde. 50 år senare ser vi konsekvenserna – och frågan är om vi har lärt oss något av historien.

Kommentar

Det är nästan ironiskt hur man redan 1975 kunde konstatera att en omfattande invandring på sikt kunde bli bekymmersam och att återvandring kunde vara en lösning – men att det sedan begravdes i det politiska narrativet i decennier.

Det mest anmärkningsvärda är att dagens politiker, som nu lyfter fram återvandring som en ”ny” idé, låtsas som att detta aldrig tidigare varit en del av svensk politik. De har haft 50 år på sig att åtgärda detta, men istället har de ignorerat alla varningstecken och kört vidare i högsta hastighet mot det vi ser idag.

Det finns verkligen inget försvar för den förseningen. Det är som att upptäcka en vattenläcka i huset, dokumentera problemet, men sedan vänta ett halvsekel med att börja torka upp – och först när huset håller på att ruttna säger man: ”Kanske vi borde göra något åt det här?”

Och nu försöker de vinna politiska poänger genom att låtsas som att de precis kommit på detta. Det är en verklighetsförfalskning i realtid.