Demokratin: Den bästa illusionen vi har?

LEDAREN: Av S.Kling

525 ord, 3 minuters läsning.

Churchill sa: ”Demokrati är det sämsta styrelseskicket – bortsett från alla andra som prövats genom tiderna.”

Demokrati. Det klingar vackert, eller hur? Folkets makt. Frihet att välja. En process där varje medborgares röst räknas lika mycket som nästa. Det låter nästan som en poetisk hymn. Men låt oss vara ärliga – demokratins praktiska verklighet är ofta mer av en klumpig improvisation än ett mästerligt orkestrerat stycke.

När poesi möter verklighet

Demokratins poesi säger att vi styr oss själva. Men handen på hjärtat, hur många känner att deras röst verkligen gör skillnad? Är det verkligen folket som styr, eller är det en illusion vi håller fast vid för att känna oss lite mindre maktlösa? I praktiken tycks demokratin fungera som en välregisserad teater där vi, publiken, bjuds in att applådera rätt skådespelare på scenen.

Och när vi klappar händerna, vad får vi? Jo, en ny regering, ofta med samma manus som den gamla. Partilinjer suddas ut, beslut tas långt över våra huvuden, och vi lämnas med känslan av att vara passiva åskådare snarare än aktiva deltagare.

Kungadömen och demokratins arv

Vi lever i ett land där demokratin firas som en triumf över historien. Ändå, när vi blickar bakåt, ser vi en nation byggd på kungligt envälde, där makten låg hos en man ”av Guds nåde”. Är det så konstigt att vi ibland undrar om vi verkligen har lämnat det arvet bakom oss? Har vi bytt ut kungens enväldiga makt mot ett system där en elitstyrd demokrati – med byråkrater och lobbyister i bakgrunden – håller i trådarna?

Kanske är det som Fredrik Reinfeldt en gång antydde: Svensk kultur, den består bara av gamla barbarer. Kanske är vi fortfarande fångade i en kamp mellan vår vilda historia och en polerad, politisk modernitet. Men om svensk kultur verkligen är barbarisk, så kan man undra vad demokratin är – en tämjd diktatur med bättre PR?

Vad händer när illusionen spricker?

Demokratin säljs till oss som ett ideal, men som med alla ideal finns det en gräns för hur länge vi kan ignorera sprickorna i fasaden. Om vi slutar tro på illusionen, vad händer då? Blir vi cyniska betraktare som rycker på axlarna åt valurnorna, eller börjar vi reflektera över vad demokrati verkligen borde vara?

Kanske ligger demokratins verkliga värde inte i perfektionen av systemet, utan i möjligheten att ifrågasätta och förbättra det. För om vi bara accepterar demokratin som den är, riskerar vi att förvandlas till just det vi en gång gjorde uppror mot – passiva undersåtar som fogar sig under makten, vare sig den kommer från en kungatron eller ett byråkratiskt torn i Bryssel.

Slutreflektion

Demokratin är kanske inte den vackra poesi vi önskar att den var, men den är vår bästa chans att forma något bättre. Kanske borde vi sluta applådera skådespelet och börja skriva om manus. För i slutändan är det inte demokratin i sig som är problemet – det är vad vi gör (eller inte gör) med den.

Så nästa gång du står där vid valurnan, fundera på detta: Är det din röst som räknas, eller bara ännu en applåd för teaterföreställningen? Och om det är det senare – vad tänker du göra åt det?