EU:s Demokratiska Kris: Från Maktdelning till Makthegemoni?
Debattartikel: S.Kling
Inledning: En Union i Upplösning?
Det pågår en dramatisk förskjutning i Europas politiska landskap. Den Europeiska unionen, som en gång sågs som en symbol för demokrati och samarbete, har under de senaste åren alltmer visat sig vara en institution där makten centraliseras på bekostnad av medlemsländernas självrådighet.
Nu står vi inför ett nytt kapitel: Ett försök att förbjuda ett av Tysklands största partier, AfD, för att de ifrågasätter EU:s förfederalisering och invandringspolitik. Vi har sett denna typ av auktoritära drag tidigare i historien – men aldrig så här öppet i det moderna Europa.
Hur har vi hamnat här? Och kanske viktigare: Vad händer när förtroendet för demokratiska institutioner fullständigt raserats?
Demokrati eller Ideologisk Rensning?
Den pågående diskussionen i Tyskland om att förbjuda AfD vittnar om en oroande trend: Om ett parti inte delar den rådande elitens vision för EU, anses de inte vara demokratiska – oavsett hur många väljare de representerar. Istället för att möta kritiken genom politiska argument, väljer de etablerade partierna att ta till radikala åtgärder som att försöka förbjuda sina motståndare.
Von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, har i sitt senaste tal försvarat en så kallad ”Demokratisköld”, där medier och politiska rörelser som ifrågasätter EU:s riktning ska kunna stängas ner. Retoriken är tydlig: Att vara kritisk mot den federala utvecklingen i EU är detsamma som att vara en marionett för Kreml.
Men är det så enkelt? Om vi sätter oss in i resonemanget, borde då inte motsatsen också gälla?
Borde vi då också misstänka att alla som vill ha mer EU-integrering är betalda av USA:s maktelit? Lika orimligt som det låter, men det är precis den logik som nu används för att misstänkliggöra partier som AfD och SD i Sverige.
Europas Splittring och Sveriges Dubbelspel
Samtidigt ser vi hur Sverige manövrerar i denna politiska storm.
Statsminister Ulf Kristersson har konsekvent försökt balansera mellan EU:s agenda och det svenska folkets oro. Medan Sverige officiellt följer EU-linjen, har vi också sett en tydlig vilja att behålla nationell särart – i alla fall på pappret. Men detta dubbelspel kan inte fortgå för evigt. Förr eller senare måste Sverige välja: Stå fast vid nationell självrådighet eller ge upp resterna av suveräniteten för att följa en alltmer centralstyrd EU-agenda.
Och vad blir konsekvenserna? Sveriges politiska system har redan försvagats av att både röda och blå regeringar fått kompromissa bort sin identitet för att passa in i den överstatliga strukturen. Om EU verkligen menade allvar med att främja demokrati, skulle det vara upp till folken i Europa att själva avgöra sina politiska riktningar – inte upp till Bryssel att diktera vad som är ”acceptabelt”.
Vad Händer om EU:s Fundament Kollapsar?
Med den växande kritiken mot EU, BRICS-framgångarna och USA:s interna politiska turbulens, kan vi stå inför en vändpunkt. Om EU fortsätter att pressa sina medlemsländer och försöka tvinga fram en förfederalisering, kommer vi sannolikt att se fler utträdesdiskussioner. Brexit kan mycket väl ha varit bara första dominobrickan.
Om EU faller isär, blir frågan vad som kommer i dess ställe. En uppdelning av Europa i mindre ekonomiska och politiska block? En återgång till mer bilaterala avtal mellan nationer? Eller något helt annat, där USA och Kina får fritt spelrum att påverka den europeiska kontinenten utan att någon kraft kan stå emot?
Det vi dock kan vara säkra på är att en elitistisk, toppstyrd struktur utan folkligt förankring inte kommer att hålla i längden. Och ju hårdare EU slår ner på opposition och alternativ, desto mer riskerar unionen att kollapsa inifrån.
Slutsats: Vem är det som hotar demokratin?
Om EU verkligen ville främja demokrati, skulle de välkomna en fri och öppen debatt där olika idéer fick konkurrera på lika villkor. Men det vi nu ser är ett försök att eliminera oliktänkande genom att förbjuda partier och censurera medier. Det är en strategi som kanske kan fungera kortsiktigt, men som i längden endast leder till att förtroendet för systemet urholkas.
Så den stora frågan blir: Vem är det egentligen som hotar demokratin? De partier som vill ge makten tillbaka till folket, eller de ledare som försöker säkra sin egen makt genom att försvaga den demokratiska processen?
Tiden får utvisa, men historien visar tydligt att makt utan folkligt förtroende aldrig består.
