Externa vårdföretag – en politisk syndabock från början?

Debatt: S.Kling

Var outsourcingen av välfärden en medveten strategi för att undvika ansvar?

Politiker har länge pratat om vinster i välfärden som ett av de stora problemen inom vård, skola och omsorg. Men hur hamnade vi här? Den stora frågan som få vågar ställa är: Var outsourcingen av välfärden en politisk strategi för att skapa en syndabock? En bekväm ursäkt för politiker att slippa ta ansvar för det de själva lovade i valrörelserna?

I val efter val har politiker lovat en bättre vård och välfärd. Men valet handlade aldrig om vilka externa vårdföretag som skulle få driva verksamheten – det handlade om hur politikerna själva skulle förbättra välfärden. Trots detta ser vi nu hur samma politiker som bjöd in privata aktörer, idag använder dem som en politisk slagpåse. Hur går det ihop?

Privata vårdföretag – en bekväm ursäkt för misslyckade politiker?

När outsourcing av välfärden infördes, var det med argumenten om effektivisering, konkurrens och valfrihet. Politikerna ville förbättra vården, men samtidigt hålla nere kostnaderna. De insåg att staten och kommunerna inte kunde hantera vården själva utan enorma kostnadsökningar. Därför öppnade de upp för privata aktörer.

Men när problem uppstår – istället för att ta ansvar för sina egna beslut, har politikerna valt att peka finger mot de företag de själva bjöd in. Plötsligt handlar debatten inte om varför upphandlingarna ser ut som de gör, eller varför staten och kommunerna misslyckas med att följa upp verksamheterna – utan om att ”giriga företag tar våra skattepengar”.

Politikerna kan därmed fortsätta låtsas som att de inte har något ansvar – och samtidigt framstå som hjältar genom att ”bekämpa vinstintresset i välfärden”. En retorisk seger, men en katastrof för välfärdens verkliga problem.

Vad var egentligen tanken bakom outsourcing av välfärden?

När LOV (Lagen om valfrihetssystem) infördes var argumentet tydligt: fler aktörer skulle skapa bättre service och ökad valfrihet. Men när politikerna insåg att de fortfarande behövde ta ansvar för att styra och följa upp verksamheterna, blev det obekvämt. Istället för att förbättra styrningen, lät de vårdföretagen ta smällen.

Om outsourcing av vården var ett misslyckande – varför har politikerna inte stoppat det? Om de privata aktörerna är ett så stort problem – varför skriver staten och kommunerna fortfarande avtal med dem? Kan det vara så att outsourcingen inte handlar om effektivitet – utan om att skapa en strategisk syndabock?

Detta är ett genomtänkt system – och det används överallt

Välfärdsdebatten är inte unik. Samma strategi används inom en rad statliga myndigheter och verk för att skydda politiker och makthavare från ansvar.

Migrationsverket skyller på kommuner – när de egentligen följer politiska riktlinjer. Arbetsförmedlingen skyller på privata aktörer – men systemet är riggat för att misslyckas. Försvaret skyller på “externa hot” – istället för att ta ansvar för sin egen undermåliga beredskap. Polismyndigheten skyller på “resursbrist” – men ineffektiv ledning och politiska beslut är kärnan av problemet.

Mönstret är glasklart: Staten skapar en yttre faktor att skylla på – för att undvika att granskas själva.

Dumma politiker? Nej, tvärtom. Detta är strategiskt genomtänkt och har fungerat i decennier. Politikerna vet exakt vad de gör. De skyddar sig själva på bekostnad av allmänheten – och vinner dessutom narrativet i debatten. De som inte förstår bättre sväljer lögnerna om att problemet är ”privata intressen” – när det i själva verket är en maktelit som riggar systemet för att undvika ansvar.

Varför fungerar inte vårdupphandlingarna?

Den stora lögnen i debatten är att välfärdens problem beror på att företag gör vinst. Men det egentliga problemet ligger hos de politiker som skapar och styr systemen.

Politikerna bestämmer vilka krav som ska ställas i upphandlingarna. Politikerna avgör hur uppföljning ska ske – eller inte ske. Politikerna kan när som helst ändra regelverket – men gör det inte.

Det är inte företagens fel om staten och kommunerna skriver avtal som gynnar vinst på bekostnad av kvalitet. Det är politikerna som har misslyckats med att ställa rätt krav och följa upp att pengarna används rätt.

Om vinstförbud är lösningen – varför fortsätter politikerna skriva avtal med privata aktörer?

En intressant aspekt är att trots den högljudda kritiken mot privata vårdföretag, fortsätter politiker att ge dem uppdrag. Varför? Svaret är enkelt: de har inget alternativ.

Politikerna vet att de inte kan sköta all vård i offentlig regi utan att kostnaderna skulle explodera. Politikerna vet att om de tvingas ta fullt ansvar för vården, kommer misslyckandet bli omöjligt att dölja. Politikerna vet att så länge de har privata aktörer att skylla på, kan de undvika att själva ställas till svars.

Slutsats: Politikerna använder externa vårdföretag som en politisk sköld

Outsourcing av vården var inte bara ett sätt att spara pengar – det var ett strategiskt drag för att skapa en politisk syndabock. När problemen växer, kan politikerna skylla på de privata aktörerna istället för att ta ansvar för sina egna beslut. Om outsourcing vore ett verkligt problem, skulle politikerna avskaffa det – men de vet att de inte klarar vården själva.

Det räcker inte att avslöja lögnen – vi måste också kräva ansvar. Nästa gång en politiker talar om att ’stoppa vinstjakten’, fråga istället varför de själva byggt upp systemet på detta sätt. Fråga varför samma strategi används inom andra myndigheter.

Vi vet att de ljuger – frågan är om vi låter dem komma undan med det.