Ledaren:I krig och hatets tid: Har vi förlorat det politiska ledarskapet?

528 ord, 3 minuters läsning.

Det svenska politiska landskapet tycks idag präglas av en allt mer aggressiv och polariserande retorik. Krigsretorik och fiendebilder dominerar debatten, medan diplomati och eftertanke – tidigare kärnor i svensk utrikespolitik – får stå tillbaka. Frågan är: Vad har hänt med det politiska ledarskapet? Och hur kom vi hit?

Hat som strategisk tillflykt

Historiskt har Sverige varit en förespråkare av fredliga lösningar. Vår neutralitetspolitik, om än inte alltid konsekvent, har gett oss en unik position på den globala arenan. Men något har förändrats. I dagens politiska diskurs används hat och krigsretorik som strategiska vapen för att mobilisera väljare och bygga opinion. Fienden kan vara en yttre makt, en annan ideologi eller ett diffust hot mot „demokratin”.

Varför? Svaret kan ligga i rädslans mekanismer. Ett samhälle som känner sig hotat – vare sig av ekonomiska kriser, migration eller militära konflikter – söker trygghet. Genom att måla upp tydliga fiender skapar politiker en illusion av kontroll. Vi mot dem. Gott mot ont. Men vad förlorar vi på kuppen?

Polariseringens drivkrafter

Ett skifte i medielandskapet har spelat en avgörande roll. Sociala medier och klickdrivna nyhetsplattformar premierar starka och kontroversiella uttalanden. Krigsretorik – och dess kusin, hatet – gör sig väl i korta rubriker och virala klipp. I denna miljö får det genomtänkta, diplomatiska resonemanget ofta stå tillbaka för det effektfulla.

Men här finns också en djupare fråga att ställa: Har vi som samhälle börjat acceptera denna retorik? Den gamla devisen att „det är lättare att lura någon än att övertyga dem om att de blivit lurade” tycks sällsamt aktuell. Hat och krig är effektiva vapen för att flytta fokus från verkliga problem.

Vad betyder Artikel 5 – egentligen?

När Sverige nu står som medlem i Nato, med förhoppningar om trygghet under alliansens paraply, bör vi stanna upp och fundera över vad det egentligen innebär. Artikel 5 – den heliga klausulen om kollektivt försvar – garanterar inte att hjälpen som ges kommer vara den vi behöver. Den garanterar inte heller att varje Nato-land riskerar lika mycket som vi skulle göra vid ett angrepp.

Det är dags för öppna och ärliga diskussioner om vad Natomedlemskapet verkligen betyder. Hur många svenskar förstår att alliansens hjälp bygger på vad varje land kan bidra med – och att detta kan vara allt från moralstöd till praktisk assistans? Att politiker inte förklarar detta i officiella sammanhang är inte bara en miss, utan närmast en förrättelse mot den allmänhet som ska bära konsekvenserna av dessa beslut.

En tid av eftertanke

Krigsretoriken och hatet riskerar att förvandla Sverige till något vi aldrig tidigare varit: Ett land som hänger sig åt polariserande konflikter snarare än konstruktiva lösningar. Den generation politiker som nu sätter tonen måste fundera över sitt ansvar. Är vi på väg att bygga ett verkligt försvar – eller bara en retorisk kuliss som rasar så fort vinden vänder?

För oss som medborgare återstår frågan: Hur bryter vi detta mönster? Det handlar om mer än politik. Det handlar om att skapa ett samhälle där vi vågar stå emot hat och rädsla, där vi låter dialog och eftertanke leda oss, snarare än att låta retoriska angrepp styra vår framtid. Om inte, riskerar vi att bli ett folk som ropar på krig och fiender i kollektivets namn – medan vi ensamma aldrig skulle våga.