Köerna till BUP kortas – men blir barnen verkligen hjälpta?

Redaktör: S. Kling

Regeringen och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har enats om en historisk satsning på 1 miljard kronor för att minska köerna till barn- och ungdomspsykiatrin. Pengarna ska användas för att fler barn och unga ska få hjälp snabbare.

Vid första anblick verkar detta vara en kraftfull åtgärd för att adressera en växande vårdkris, men en närmare analys av satsningens struktur visar att dess faktiska effekt kan vara begränsad. Av den totala miljarden är 840 miljoner kronor prestationsbaserade, vilket innebär att regionerna endast får del av dessa pengar om de uppvisar en ”förbättring” i antalet genomförda första besök, påbörjade utredningar och behandlingar. Endast 160 miljoner kronor fördelas utan prestationskrav, vilket betyder att regionerna måste ta hela den ekonomiska risken.

En illusion av förbättring?

Ett stort problem med prestationsbaserade medel är att de driver regionerna att fokusera på kvantitet snarare än kvalitet. Satsningen sätter press på att öka antalet registrerade besök, men den säger ingenting om hur effektiv vården blir för patienterna. Psykiatrisk behandling handlar inte bara om att träffa så många patienter som möjligt, utan om att erbjuda rätt insatser för att skapa långsiktiga förbättringar i patientens psykiska hälsa.

Vidare uppstår frågan om vem som ska avgöra vad som räknas som ett lyckat resultat. Ska det vara psykiatriker och psykologer med erfarenhet av patientbehandling, eller ska det vara byråkrater som mäter framgång i antal genomförda besök? Med detta upplägg finns en risk att regionerna prioriterar korta, ytliga möten som ser bra ut i statistiken men som inte leder till verklig förbättring för barnen.

Otillräckliga resurser och osäkra anställningar

Med en garantisumma på endast 160 miljoner kronor för hela landet motsvarar det ungefär 7,6 miljoner kronor per region och år. Eftersom kostnaden för en ny psykolog eller psykiater ligger på cirka 1,5–2 miljoner kronor per år, kan denna summa knappt finansiera mer än ett par nya anställningar per region.

Om regionerna inte lyckas uppnå prestationskraven kan de dessutom stå utan de 840 miljonerna, vilket innebär att finansieringen av nyanställd personal blir osäker. Vad händer när satsningen är över efter 2026? Kommer de nyanställda psykologerna och psykiatrikerna att förlora sina jobb, eller kommer regionerna att tvingas skära ner på annan vård för att behålla dem?

Regeringen tar ingen risk – regionerna tar hela ansvaret

Det verkligt anmärkningsvärda är att regeringen i praktiken bara satsar 160 miljoner kronor utan prestationskrav. Om regionerna inte lyckas visa upp de förbättringar som krävs för att få del av prestationsmedlen, får regeringen behålla de resterande 840 miljonerna.

Detta innebär att regeringen kan påstå att de genomfört en miljard-satsning, men om regionerna misslyckas kan de skylla på att regionerna inte använt pengarna på rätt sätt. Detta är en politisk strategi som säkrar regeringens retoriska vinst, samtidigt som regionerna lämnas med hela den ekonomiska risken.

Slutsats: Ett politiskt utspel snarare än en reell lösning

Denna så kallade ”historiska satsning” riskerar att bli en papperstiger, där kvantitet prioriteras över kvalitet, och där regionerna får ta hela den ekonomiska och praktiska risken medan regeringen kan plocka politiska poäng.

För att lösa den verkliga vårdkrisen inom BUP skulle en mer hållbar lösning vara att skapa långsiktiga strukturella förbättringar. Det innebär inte bara mer pengar, utan också en reform där effekten av vården, inte antalet besök, står i fokus. En vård som premierar reell förbättring för barn och unga, snarare än politiskt lättmanipulerade statistikmått.