När politiken duckar ansvar: Har Sverige verkligen varit naivt?

Dagens Ledare 28 nov. 2024 S.Kling

535 ord, 3 minuters läsning.

Vi har hört det förr. “Vi såg det inte komma.” “Vi har varit naiva.” Och nu: “Sverige har varit naivt.” Men frågan är, hur länge kan politiker gömma sig bakom dessa formuleringar innan vi som medborgare tröttnar?

Den här typen av uttalanden har blivit nästan ett mantra i svensk politik – en retorik som snarare suddar ut ansvaret än tydliggör det. Genom att hänvisa till kollektiv skuld, som om hela landet gemensamt tagit beslut, undviker våra ledare ofta att ställa sig själva till svars. Men låt oss vara tydliga: Det är inte Sverige eller folket som har varit naiva. Det är de som har haft makten, ansvaret och verktygen att agera – och som valde att inte göra det.

Ett politiskt språk som underminerar förtroendet

Uttryck som “vi såg det inte komma” framstår vid första anblick som ödmjuka. Det ger intrycket av självreflektion och mänsklighet. Men vid upprepade tillfällen blir det svårt att se det som något annat än en ursäkt. Politiken handlar om att förutse, planera och ta ansvar, inte att gång på gång bli överraskad av verkligheten.

Än värre är formuleringen “Sverige har varit naivt”. Här suddas gränsen mellan individuellt och kollektivt ansvar ut helt. Genom att förlägga skulden på nationen som helhet förminskar politiker sitt eget ansvar och undviker att peka på de beslut som faktiskt fattats – och av vem. Det är en bekväm strategi som lämnar medborgarna i ovisshet om vem som egentligen styr.

Vad har hänt med ansvarstagandet?

Det här problemet är inte nytt. Sverige hade tidigare ett starkt tjänste- och ämbetsmannansvar, där personer i maktpositioner kunde hållas ansvariga för sina beslut och dess konsekvenser. Men när detta avskaffades på 1970-talet försvann också en viktig mekanism för ansvarsutkrävande. I dagens politiska klimat blir det allt vanligare att ansvar fördelas på alla – eller ingen.

Konsekvensen är en urholkning av förtroendet för både politiken och demokratin. Om ingen längre står för sina beslut, hur ska vi som medborgare känna tillit till att någon faktiskt styr med våra bästa intressen i åtanke?

Vart är vi på väg?

Det vi ser är en utveckling mot en politisk kultur där ansvaret blir en formalitet snarare än en skyldighet. Det skapar en farlig distans mellan ledare och medborgare. Folk förväntar sig att politiker har förmåga till framförhållning och handlingskraft – inte bara färdiga ursäkter.

Vi behöver ledare som vågar säga:

• “Detta var ett misstag, och här är vad vi gör för att rätta till det.”
• “Jag bär ansvaret, och jag kommer att säkerställa att detta inte händer igen.”

Att gång på gång hänvisa till naivitet eller överraskning är inte längre hållbart. Det visar inte på ödmjukhet – det visar på bristande respekt för de människor som politiken är till för.

En uppmaning till ansvar

Det är dags för svenska politiker att kliva fram och återupprätta förtroendet för sitt ledarskap. Vi behöver inte fler undvikande fraser eller abstrakta resonemang om nationens skuld. Vi behöver tydliga svar, konkreta åtgärder och framför allt ansvarstagande.

Som medborgare har vi en roll att spela i detta. Det är vi som måste kräva transparens och hålla våra ledare ansvariga för sina beslut. För utan ansvar finns ingen demokrati, bara ett vakuum där löften och verklighet glider allt längre ifrån varandra.