Politikens mästarklass i att INTE ta ansvar – En guide för tafatta beslutsfattare

Politisk Satir: S. Kling

I Sverige har vi utvecklat en alldeles egen disciplin inom politiken – konsten att ta ”ansvar” utan att göra något. Det är en metod som har förfinats genom årtionden och nu praktiseras med mästerlig precision. För alla nytillkomna politiker eller de som vill avancera i denna ädla konst, har vi sammanställt en grundkurs i fejk-ansvar. Håll till godo!

Steg 1: Erkänn misslyckandet – men agera inte

Det börjar alltid med ett djupt allvarligt uttalande: ”Vi har misslyckats” eller ”Vi såg det inte komma”. Det låter ödmjukt, skapar en känsla av seriositet och ger illusionen av att något kommer förändras. Men här är tricket – gör absolut ingenting efteråt.

Bonuspoäng om du lyckas ge intryck av att felet ligger någon annanstans, exempelvis hos tidigare regeringar, samhällets utveckling eller rentav medborgarna själva.

Steg 2: Tillsätt en utredning (den måste ta flera år)

Här är det viktigt att förstå att en snabb lösning är det värsta som kan hända. Därför tillsätter vi en utredning, gärna med ett namn som låter ambitiöst: ”Kommittén för Trygghet och Säkerhet i Skolan” eller ”Nationella Rådet för Samhällssäkerhet och Resiliens”.

Proffstips: Se till att utredningen tar MINST fyra år, helst åtta. På så sätt kan du slippa ta ansvar under hela din mandatperiod!

Steg 3: Medieoffensiv – Säg mycket, men konkretisera inget

Det här är en balansakt. Folk måste känna att du ”gör något”, samtidigt som du inte gör något alls. Använd gärna uttryck som:

”Vi måste ta krafttag!”
”Vi tar detta på största allvar!”
”Vi tittar på alla möjligheter!”

Men undvik att säga exakt vad ni tänker göra. För mycket konkret information kan leda till förväntningar – och det vill vi absolut undvika!

Steg 4: Skapa en ”handlingsplan” utan innehåll

När folk börjar bli otåliga är det dags att lansera en handlingsplan. Men tänk på att den måste vara luddig och meningslös! Ett klassiskt exempel är att ”vidta åtgärder för en tryggare skola” utan att definiera vad det betyder.

Extra poäng: Använd ord som ”samverkan”, ”förankring”, ”förebyggande insatser” – dessa ger intryck av aktivitet utan att kräva något konkret.

Steg 5: Skjut skulden på någon annan

När folk ändå börjar ställa obekväma frågor är det viktigt att hitta en syndabock.

Skyll på oppositionen (”Detta är en effekt av deras politik!”)
Skyll på EU (”Vi kan inte göra något pga EU-direktiv!”)
Skyll på samhället (”Det är en komplex fråga som saknar enkla lösningar!”)

Steg 6: Om frågan kommer upp igen – börja om från steg 1

Politiken fungerar i cykler. När samma problem upprepas är det dags att börja om från början. Upprepa misslyckandet, tillsätt en ny utredning, gå ut i media och beklaga dig, presentera en ny handlingsplan och skyll på någon annan.

Proffstips: Om du blir ifrågasatt, hänvisa till att det ”tar tid” att genomföra förändringar. Med lite tur är du inte ens kvar på posten när det blir dags att redovisa resultatet.

EXTRA LEKTION – Politik för nybörjare: En snabbkurs för våra tafatta makthavare

Lektion 1: Vad betyder ansvar? (Ledtråd: Det är inte att skicka frågan på remiss.) Lektion 2: Skillnaden mellan att säga och att göra. (Praktisk övning: Testa att vidta en faktisk åtgärd.) Lektion 3: Vad gör man om krisen är akut? (Svar: Inte vänta tre år på en utredning!) Lektion 4: Om något går fel – be om ursäkt eller fixa det? (Hint: Bara en av dessa fungerar.) EXAMEN: Vad händer om du misslyckas totalt? (Svenska politiker: Ingenting. Utomlands: Avgång.)

Sammanfattning: Politikens evighetsmaskin

Den svenska politiska modellen har finjusterats för att maximera prat och minimera handling. Det är en perfekt konstruerad cykel av fejk-ansvar, där ingenting egentligen behöver lösas.

Vill du verkligen förändra något? Då måste du först bryta denna kedja.

Politiker kräver maximal säkerhet för sig själva – men lämnar andra att klara sig själva. De skyddar sig själva – men skolbarnen får gå till osäkra skolor. De håller en tyst minut – men undviker att ta ansvar.

Om vi någon gång ska få verklig förändring i Sverige, så måste vi sluta acceptera politikens fejk-ansvar och börja kräva verkligt ledarskap.