Krönika Politikens nya uppdrag: Att mästra, inte tjäna

Krönika av: S. Kling

Sverige, landet som en gång stoltserade med sitt fokus på medborgarens frihet och rättigheter, verkar idag förflytta sig allt längre in i en politik som snarare handlar om att fostra folket än att tjäna dem. Frågan som måste ställas är: Med vilken rätt gör politiker detta? Istället för att tillgodose medborgarnas behov enligt grundlagens intentioner, tycks fokus ligga på att driva fram en auktoritär ordning som sätter nationens suveränitet på spel. Vad säger det om demokratins status i Sverige idag?

EU först – Sverige sist?

Under Sveriges Stadsministers ledarskap har vi bevittnat en markant förflyttning mot att prioritera EU över Sveriges egna intressen. Stadsministern framhärdar att Sverige ”tillhör EU” och dess lagar och ska gälla i första hand – en hållning som upplevs som provocerande av många. Det är sant att Sverige fick rösta om EU-medlemskap, men den omröstningen var endast vägledande ur ett politiskt perspektiv. Det slutgiltiga beslutet låg alltid hos politikerna, inte hos folket. Vi fick aldrig möjlighet att rösta om vi verkligen skulle tillhöra EU som vi gör idag, med dess omfattande påverkan på vår suveränitet. Det väcker frågan: Hur mycket betyder egentligen den svenska grundlagen, och vad hände med idén om att den ska skydda folkets röst?

Politiker har cyniskt reducerat folket till statister i ett spel som de aldrig bett om att delta i. Nu börjar de dessutom antyda om skyldigheter som påminner om svunna tider. Förr, fram till 1970-talet, var det kravet på att vara ”kungen huld och trogen” enligt Krigsmans erinran – en lojalitetsförklaring som sedan länge avskaffats. Ska vi nu återigen tvingas in i en liknande form av lydnad, men denna gång riktad mot EU och dess agenda? Är det verkligen rimligt att vi har en grundlagskonstitution som tillåter denna dubbelhet? Det är dags att välja: Ska vi tro på svensk grundlag, eller luras vi bara att den fortfarande är relevant?

Politiker med pekpinnar

Samtidigt som Sveriges politiker verkar driva en politik i EU:s och Nato:s ledband, tycks deras framtoning gentemot folket alltmer handla om att fostra, snarare än att lyssna. Vi ser exempel på ministrar som med auktoritär ton dikterar vad medborgarna bör göra och inte göra. En minister deklarerar att ”Sverige har en skyldighet” att bistå andra länder, medan en annan citerar John F. Kennedys ”Fråga inte vad vi kan göra för dig, utan vad du kan göra för landet.”

Men vem ifrågasätter? Svenska folket har aldrig visat ovilja att stå upp för landet i tider av kris. Att framhålla ett sådant citat antyder att medborgarna inte är villiga att ta sitt ansvar – en insinuation som saknar grund. Det finns ingen folklig rörelse som protesterar mot värnplikt eller att tjäna landet. Dessa påståenden får dock näring i systemmedia, där vinklade opinionsundersökningar och påhittade frågeställningar bidrar till att måla upp en konflikt som inte existerar. Det är uppenbart att politikerna aldrig förstod omfattningen av sina beslut förrän konsekvenserna blev ohanterliga. Är det ledarskap eller bara desperat skademinimering av deras egna misstag?

Att skrämma folket – rätt taktik?

En allt mer oroande utveckling är politikernas taktik att använda skrämselretorik för att få medborgarna att förstå att ”nu är det allvar”, särskilt med tanke på det skärpta omvärldsläget. Är det verkligen rätt av en minister att skrämma upp folket, istället för att inge förtroende och tydlighet? Svenska folket har inte försatt Sverige i denna oroande situation – det är uteslutande politikernas beslut som möjliggjort det nuvarande läget. Det är provocerande att samma politiker som har drivit fram denna osäkra tid nu använder hotbilder som en metod för att legitimera sin politik.

Om politikerna verkligen tror på demokratin, varför agerar de som om folkets åsikter inte spelar någon roll? Läs mellan raderna: Politikerna förväntar sig lydnad och uppoffring från medborgarna, men erbjuder varken transparens eller respekt i gengäld. Det är inte ledarskap, det är förmynderi.

Folket, inte systemet

Sverige står nu inför ett val: Ska vi vara en demokrati där politikerna tjänar folket, eller ett samhälle där politikerna fostrar folket i enlighet med narrativ som de själva dikterar? Politiker ska inte leda med pekpinnar och citat som misstänkliggör medborgarnas vilja att bidra. Deras uppdrag är att se till att folkets röst och vilja efterlevs, inte att pådyvla en auktoritär framtoning som mer liknar en förmyndarstat än en representativ demokrati.

Det är dags att påminna om att Sveriges folk aldrig röstat för att bli medlemmar i en politik som verkar styras från Bryssel och Washington. Folket har aldrig röstat för att bli en bricka i stormaktspolitikens spel – och det är hög tid att någon faktiskt frågar dem vad de vill. När beslut som Nato-anslutning, internationella avtal (DCA) och massiva vapenleveranser fattas utan folkligt stöd, då är det inte längre fråga om demokrati. Det är fråga om en politisk elit som tappat kontakten med sitt uppdrag.

När politiker börjar diktera vad medborgarna ska tänka, tycka och göra utan att respektera deras åsikter, har vi korsat en farlig gräns. Det svenska folket ska inte vara en passiv åskådare i sin egen framtid. Om vi inte står upp för demokratin nu, riskerar vi att förlora den helt.