Regeringens arbetslinje: En omskyltad återvändsgränd

Redaktör: S. Kling

Regeringen har nu gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att öka ”geografisk och yrkesmässig rörlighet” bland arbetssökande. Det betyder i praktiken att arbetslösa ska vara beredda att flytta dit jobben finns eller byta bransch för att komma i arbete. Med en hög arbetslöshet och ett skriande behov av arbetskraft på vissa håll kan detta låta logiskt. Men skrapar vi lite på ytan framträder en helt annan bild: Det här är inget nytt, det är en gammal arbetsmarknadspolitisk modell som dammats av och anpassats för dagens politiska retorik. Skillnaden? Nu riktas den inte bara mot unga, utan även mot dem som passerat 50 och egentligen redan bedömts som oanställningsbara av arbetsgivarna.

En gammal piska i ny förpackning

Det här är inget annat än en upprepning av 1930-50-talens system, då arbetsförmedlingen kunde anvisa arbetslösa till jobb var som helst i landet. Då var det ett statligt påtvingat arbetskraftsflytt, med konsekvenser för den som vägrade. Idag är mekanismerna mer förfina, men budskapet är detsamma:

• ”Sök jobb utanför din bostadsort, annars mister du din ersättning.”
• ”Byt yrke, omskola dig, anpassa dig, annars är du inte värd att få stöd.”

Det som politikerna kallar ”matchning” är egentligen ett styrningsinstrument för att flytta problemet från staten till individen. Problemet är att verkligheten inte ser ut som i deras teoretiska modeller.

Arbetslös men oanställningsbar

Regeringen talar om att ”omskolning” och ”rörlighet” ska minska arbetslösheten. Men en 55-åring som varit i samma bransch i 30 år är inte en attraktiv investering för en arbetsgivare. Det spelar ingen roll hur många kurser Arbetsförmedlingen erbjuder – näringslivet föredrar billigare och yngre arbetskraft. Här ligger den fundamentala motsägelsen:

1. Staten kan tvinga arbetssökande att söka jobb, men den kan inte tvinga arbetsgivare att anställa dem.
2. Omskolning fungerar endast för dem som redan har en rimlig chans att bli anställda.
3. Arbetsmarknaden är redan segregerad. Äldre har svårt att konkurrera, och många sektorer rekryterar hellre billigare arbetskraft från utlandet.

Så vems problem löser detta egentligen? Definitivt inte de arbetslösas. Istället ser vi ett tydligt politiskt mönster: Regeringen vill pressa ut folk ur systemen för att spara pengar. Genom att ställa orimliga krav kan de gradvis minska antalet som har rätt till A-kassa och bidrag.

En omöjlig ekvation

Vi har samtidigt tagit emot många hundratusen migranter i hopp om att de skulle fylla luckorna på arbetsmarknaden. Men istället för att få en fungerande arbetskraftsinvandring har vi nu en enorm grupp människor som är arbetslösa och beroende av stöd. Samtidigt säger staten åt infödda svenskar att flytta dit jobben finns. Men vilka jobb?

Många sektorer är redan fyllda av migranter som arbetar för låga löner och osäkra villkor. Svenska arbetssökande hamnar i kläm mellan en arbetsmarknad som inte vill ha dem och en stat som tvingar dem att söka jobb de aldrig kommer få. Samtidigt skär regeringen ned på trygghetssystemen, vilket leder till att fler hamnar i ekonomisk desperation.

Slutsats: En regering som spelar ett förlorat spel

Det vi ser är en desperat regeringspolitik som försöker sopa undan arbetslösheten genom kontroll och krav, snarare än genom faktiska lösningar. Sanningen är att Sverige redan har en splittrad arbetsmarknad där äldre svenskar, nyanlända och ungdomar alla kämpar om samma jobb – samtidigt som arbetsgivarna letar efter de billigaste alternativen.

Regeringens ”nya” arbetslinje är inget annat än ett gammalt recept i modern förpackning. Och precis som tidigare kommer det att misslyckas – på bekostnad av de människor som redan är mest utsatta.

Och då undrar man – när börjar politikerna ta ansvar?

Vi har sett samma misslyckade arbetsmarknadsexperiment förr. Politikerna vet att de flesta 50-60-åringar aldrig kommer få någon chans till omskolning eller jobb, men de väljer att ignorera verkligheten. Samtidigt tillåter de en arbetskraftsinvandring som sätter press på hela lönesystemet.

Vi har en regering som hellre får arbetslösa att flytta runt som brickor i ett spel än att stå för en fungerande arbetsmarknadspolitik. Resultatet? Fler fattiga, fler desperata och en arbetsmarknad där ingen egentligen vinner – förutom de som utnyttjar systemet.**