Så blev Sverige en del av Nato II

Hur skulle man värja sig?

På papperet stod Sveriges försvarsmakt väl rustad efter sex års beredskap och uppbyggnad, men
den militära utrustningen var till stora delar omodern. Landet hade varit avskuret från den tekniska
utvecklingen i de krigförande länderna, och den teknologi som nu behövdes fanns bara att tillgå i
USA och Storbritannien. Svenska militärer började göra studieresor dit, men både britter och
amerikaner var tydligt skeptiska till att sälja militär och teknologisk utrustning till Sverige, vars
export av järnmalm, kullager och and-ra krigsviktiga produkter till Hitlertyskland fanns i färskt
minne. Den svenska ”neutraliteten” stod inte högt i kurs, varken i London eller Washington.

För socialdemokraten Tage Erlander, som blev statsminister 1946, blev det därför viktigt att
övertyga västmakterna om Sveriges pålitlighet. Erlander var en varm vän av USA och en lika bergfast
motståndare till kommunismen.”De flesta talar om nära förestående ryska framstötar i
Skandinavien”, skrev en orolig statsminister i sin dagbok den 10 mars 1948. Då hade det gått två
veckor sedan sovjetstödda kommunister störtat den demokratiska regeringen i Tjeckoslovakien, och
lika länge sedan Sovjetunionens ledare Josef Stalin tvingat Finland att förhandla om en framtida
”vänskaps-, samarbets- och biståndspakt”.

Den finsk-sovjetiska pakten undertecknades den 6 april och därefter kom uppgifter om att Norge
stod näst i tur. Det ryska hotet tedde sig verkligt: i Västeuropa hade de allierade vid det här laget
tagit hem de flesta av sina soldater, i öst stod Röda armén orubbad med 1,7 miljoner man under
vapen.
För att möta detta hot bildade Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg
den 17 mars 1948 en allians som de kallade Brysselpakten. Men det stod alldeles klart att de skulle
vara chanslösa utan militär hjälp från USA. Förhandlingar inleddes och kunde avslutas på bara fyra
månader. Den 4 april 1949 undertecknades ett avtal som kallades North Atlantic Treaty och vars
femte artikel började:

Parterna är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska
betraktas som attack mot dem alla…

Med denna princip som bas bildades försvarsalliansen North Atlantic Treaty Organization, Nato.
Tolv stater anslöt sig, det alliansfria Sverige stod utanför. För Tage Erlander framstod detta till stora
delar som en formalitet. Inte för att han avsåg att Sverige skulle gå i krig för ett annat land, men…

Jag blir för varje dag alltmer övertygad om att Amerika gör Europa den största tjänsten med att rusta upp
sig själv till det yttersta och låta oss rusta så gott vi kan med egna resurser i Europa. Det som kan hålla
ryssarna tillbaka måste ändå bli rädslan för Amerikas överlägsenhet.

Så skrev det neutrala Sveriges statsminister i sin dagbok i september 1950. Då hade Koreakriget
rasat i tre månader, ett krig som geografiskt stod mellan nord och syd men
i världspolitiken utkämpades mellan öst och väst.

Medan Tage Erlander nu blev alltmer besluten att knyta Sveriges öde till Natos var USA än mer
beslutsamt att strypa försäljningen av strategiska varor till det kommunistiska östblocket. En USA-ledd embargopolitik inleddes och om Sverige ville köpa militär utrustning av västmakterna måste
man respektera den fullt ut. Hur skulle man kunna göra det utan att samtidigt överge
neutralitetspolitiken? Svar: Genom att göra det i hemlighet.
På kvällen den 2 juli 1952 satte sig generalmajor Richard Åkerman, chef för Försvarsstaben, som
vanligt för att skriva dagbok. Men i dag skulle han notera något historiskt:

Avtal gjort med USA om köp av mtrl i USA. Vi ha med spetsfundiga formuleringar gått med på de villkor,
som ställer oss i paritet med Nato-länderna. Detta får absolut ej offentlig-göras, ty då får Sovjet rätt i att
Erlander var där för sådant.

Där för sådant? Statsminister Tage Erlander hade varit i USA på våren. Resan kallades inofficiell och
skulle se ut som en semester med familjen. Men på programmet stod ett besök hos president Harry
S Truman i Vita huset. Inför detta hade USA:s nye Stockholmsambassadör Dean Acheson
rapporterat till Truman om Erlander:

Jag är säker på att han är villig att gå ganska långt för att samarbeta med oss, särskilt om det kan göras
utan offentlighet. För han önskar inte gå tvärs emot den svenska allmänna opinionen som, måste det
medges, stöder den rådande svenska utrikespolitiken.

Ambassadörens analys var riktig. Tage Erlander var beredd att gå ganska långt. Besöket i Vita huset
avlöpte synnerligen väl, och när den svenske statsministern återvänt hem skickade han statsrådet
Dag Hammarskjöld (ansvarig för internationella ekonomiska frågor) till Washington med ett konkret
budskap: Sverige skulle till punkt och pricka följa de principer om ”ömsesidigt militärt bistånd” som
USA hade satt upp.

Därmed öppnades dörrarna. Den 1 juli 1952 undertecknades avtalet som gav Sverige möjlighet att
köpa militär utrustning och materiel från USA. Länderna inledde ett professionellt utbyte av militär
spaning och information. Det svenska flygvapnet skulle förses med bränsle och smörjoljor från USA,
tillräckligt för nittio dygns krigföring. Så mycket ansågs nödvändigt för att det svenska flygvapnet
skulle kunna hålla stånd mot ett sovjetiskt anfall i väntan på Nato.

Om detta yppades ingenting offentligt. Officiellt var Tage Erlanders USA-resa fortfarande en rent
privat historia.

Forts… del III