Så blev Sverige en del av Nato III

”I realiteten spelade den en avgörande roll för den uppgörelse som inordnade Sverige i västs
ekonomiska krigföring och samtidigt gav Sverige samma militärtekniska fördelar som USA:s
västeuropeiska allierade”, skrev forskaren Wilhelm Agrell när han drygt fyrtio år senare i boken Den
stora lögnen (1991) berättade hur det svenska Nato-samarbetet föddes.
Kanoner och handeldvapen, spaningsutrustning och radarstationer, oljor, drivmedel och
gummidäck – mycket stod på inköpslistan när svenska militärer skrev avtal med USA. I gengäld
skickades information västerut, i sällskap med löften om att Nato skulle få använda svenskt luftrum
och svenska baser om det behövdes. Sverige låg strategiskt bra till i Östersjön, en rejäl bit östligare
än järnridån genom Tyskland, dessutom i ett område där Sovjetunionen hade samlat en stor del av
sin militära verksamhet.

Strax efter klockan nio på morgonen fredagen den 13 juni 1952 startade en svensk DC3:a från
Bromma med åtta mans besättning. Den flög ut över Östersjön. Klockan 11.23 uppfattade
markstationen på F2 i Hägernäs ett sista anrop från planet, därefter blev det tyst. DC3:an var
spårlöst försvunnen.

Tre dagar senare sköts ett svenskt plan, av typen Catalina, ner när man var ute och letade efter
vraket. Granaten var sovjettillverkad och Sverige protesterade, men alla inblandade ansåg att
nedskjutningen borde ha lett till mer bråk mellan Sverige och Sovjet än den gjorde.

Först 1991 erkände Sovjetunionen att man skjutit ner DC3:an på internationellt vatten utanför
Gotska Sandön. Och inte förrän elva år därefter kom det fram att det svenska planet hade spanat i
samarbete med Storbritannien. DC3:an hittades och bärgades 2004, och året därpå fick världen
veta att besättningen, för Natos räkning, spionerat på en sovjetisk flottövning.
Om svenska folket var ovetande om Sveriges bindningar till Nato så var ledningen i Moskva desto
mer väl-informerad. Redan 1948 hade den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU värvat en svensk
flygöverste som agent. Han hette Stig Wennerström och skulle under hela 1950–talet hålla
Sovjetunionen informerad om den svenska försvarsplaneringen. När Wennerström avslöjades 1963
hade han i sex år varit sektionschef vid Försvarets kommandoexpedition.

Sveriges hemliga samarbete med Nato skulle vara så länge kalla kriget pågick, och trots att de
officiella svenska relationerna med USA under långa tider var djupfrysta påverkades inte det goda
förhållandet bakom kulisserna. När dåvarande utbildningsministern Olof Palme i februari 1968
hade retat USA genom att delta i en demonstration mot Vietnamkriget (ambassadören William
Heath kallades hem i fem veckor) ringde Palme snabbt till sin vän Birger Elmér som var
underrättelsechef på Försvarsstaben:

”Håll för fan Washington på gott humör!”, sa Palme.

Detta ordnades bland annat genom att Sverige försåg USA med hemlig information om
Nordvietnam, vars kamp Olof Palme officiellt solidariserade sig med

”All den retorik som pågick om Vietnamkriget – den hade ingenting att göra med facts on the
ground: allt sam-arbete på försvars- och underrättelsesidan. Det låg naturligtvis i bägge ländernas
intresse”, säger USA-diplomaten James Lowenstein i Mikael Holmströms bok Den dolda
alliansen (2011).
Hur många svenskar kände till vad som pågick? Inte många, det är forskarna ense om. Ledande
militärer visste förstås, men exakt hur många som hade den fullständiga bilden är fortfarande
oklart.

Inom den socialdemokratiska regeringen kände bara en trång krets till hur nära knutet Sverige var
till Nato: Tage Erlander, som var statsminister till 1969, Torsten Nilsson som var försvarsminister på
50-talet och utrikesminister på 60-talet, Sven Andersson som var försvarsminister i sexton år från
1957 och ofta framställs som samarbetets främste ”arkitekt”, samt Olof Palme som hösten 1953
blev Erlanders närmaste medarbetare och 1969 efterträdde honom som partiledare och
statsminister.

Utåt framhöll Palme alltid neutralitetspolitiken som det främsta värnet för Sveriges oberoende. När
han mördades 1986 ”räckte det med tryckvågen från en mördares kula för att sånär sända en hög
militär till USA”, skriver Mikael Holmström.

När Svenska Dagbladets reporter 1998 avslöjade planen som gjorde att amiral Rudberg alltid hade
en väska ”halvpackad” och på morgonen den 1 mars 1986 var klar att resa till USA, möttes detta av
misstro från ledande politiker. Lennart Bodström, som varit utrikesminister 1982–85, avfärdade
uppgifterna

”Tanken att vi skulle säga att vi var alliansfria, men föra en annan politik, den är ju omöjlig.”

Vad sa ÖB Lennart Ljung då, när Per Rudberg ringde? Det anförtrodde amiralen reportern:

”Vi håller an och ser hur det går.”
Daniel Rydén är journalist på Sydsvenskan.