Statens verkliga motiv bakom vapenförbudet – Säkerhet eller kontroll?

redaktionen: S. Kling

Inledning

Debatten om vapenförbud har länge präglats av argument om säkerhet, men en djupare analys avslöjar att detta i grunden handlar om statlig kontroll och maktmonopol. Tragedier som masskjutningar används som politiska verktyg för att rättfärdiga inskränkningar av vapenlagar – inte för att skydda medborgarna, utan för att stärka statens våldsmonopol och begränsa individens handlingsutrymme.

Örebro-massakern är det senaste exemplet där politiker snabbt agerar för att dra nytta av tragedin. Men är det verkligen säkerhet som driver detta, eller handlar det om något betydligt större?

1. Vapentypen – Varför har polisen inte bekräftat?

Skytten i Örebro hade fyra olika vapen, varav ett var en AR-15. Men polisen har fortfarande inte bekräftat vilket vapen som användes.
Tekniskt sett är det mycket enkelt att fastställa vapentyp:
- Hylsor och slagstiftmärken ger entydiga bevis.
- Krutrester på vapnet kan bekräfta om det använts.
- Ljudbilden från vittnesuppgifter tyder snarare på en pistol eller ett ljuddämpat vapen än på en halvautomatisk AR-15.
Om det hade varit en AR-15, hade det bekräftats direkt – eftersom det skulle passa narrativet.
Tystnaden från polisen antyder att vapentypen inte är politiskt användbar för de som vill driva igenom restriktioner på halvautomatiska gevär.

2. Polisen är numera en politisk myndighet

Polisen i både Sverige och USA är inte längre självständiga utan måste invänta politiska besked innan de uttalar sig.
Fel uttalande kan innebära karriärproblem, vilket gör att poliser ofta avvaktar med att säga sanningen.
Om polisen redan vet vilket vapen som användes – varför får vi inte veta?
Detta är en klassisk strategi där information hålls tillbaka för att passa en politisk agenda.

3. ”Låt oss sörja” – En politisk strategi för att vinna tid

När en tragedi inträffar, används ofta frasen ”Nu är det tid för sorgearbete, inte för politiska debatter.”
Detta är en taktisk paus för att undvika kritiska frågor, inte en genuin empati.
Medan folk förväntas ”sörja”, samordnar politiker sin strategi och ser till att rätt narrativ sätts innan fakta släpps.
Under denna tid kan de driva på för förändringar, innan någon hinner ifrågasätta grunden för dem.
”Låt oss sörja” fungerar som en sköld mot granskning och som en möjlighet att styra opinionen.

Mediernas roll: Istället för att granska politiker förstärker media deras strategi genom att sätta tonen: ”Nu är inte tid att ifrågasätta, utan att visa empati.”

Resultat: När debatten väl får ta fart, har narrativet redan cementerats.

4. Vapenkontroll handlar om statens kontroll – inte medborgarnas säkerhet

Staten vill säkra sitt våldsmonopol och minska individens handlingsutrymme.
Civila med kraftfulla vapen kan potentiellt utmana statens auktoritet i krissituationer.
Jägare och sportskyttar tror ofta att ”detta handlar inte om oss”, men historien visar att alla civila vapeninnehav gradvis kommer att begränsas.
Genom att successivt minska vapentillgången till civila, säkerställer staten att endast polis och militär har tillgång till effektiva vapen.

Historiska exempel på statlig avväpning av befolkningen:

Nazi-Tyskland (1938): Vapenkontroll infördes innan judeförföljelserna intensifierades.
Sovjetunionen (1929): Kommunistregimen förbjöd privat vapeninnehav, vilket gjorde motstånd omöjligt.
Kina (1949): Kommunistpartiet genomförde en systematisk avväpning för att konsolidera sin makt.

5. Varför är det alltid AR-15 som hamnar i skottlinjen?

Majoriteten av skjutningar sker med illegala handeldvapen, inte med halvautomatiska gevär.
Masskjutningar sker ofta med pistoler, men ändå riktas debatten alltid mot AR-15.
AR-15 är en symbolisk måltavla – den ser ”militärisk” ut och är lätt att demonisera i media.
Debatten om AR-15 är inte unik för Sverige. I USA har liknande diskussioner drivits i decennier, trots att majoriteten av skjutningar sker med handeldvapen.
Det är lättare att förbjuda laglydiga jägare än att bekämpa organiserad brottslighet.

Slutsats: Säkerhet eller maktkonsolidering?

När staten talar om vapenkontroll och säkerhet, handlar det i verkligheten om kontroll över befolkningen och skydd av den egna maktstrukturen. Politiker har en unik förmåga att utnyttja tragedier för att driva igenom lagar som egentligen inte handlar om säkerhet, utan om att minska individens möjlighet att påverka sin egen situation.

Den verkliga frågan är: ”Vad tycker du? Är vapenförbud verkligen en fråga om säkerhet – eller är det en metod för att långsamt avväpna befolkningen? Och om så är fallet, vad blir nästa steg?”