Nedrustning och kärnvapenfritt Norden 1981-82. NATO-ansökan 2023

1981/82:527
Olof Palme m. fl.
Internationell nedrustning

Partimotionerna behandlade nedrustningsfrågorna under följande perioder:

1977/178: Motion 423.
1978/179: Motion 588.
1979/80: Motion 1130.
1980/81: Motion 1202.

Utrikesutskottet var positivt inställt till en aktiv svensk politik för att främja nedrustningsträvandena enligt sina betänkanden:

1977/178: Betänkande 12.
1978/179: Betänkande 4.
1979/80: Betänkande 22.
1980/81: Betänkande 26.

Trots detta avvisades flera av de konkreta motionsförslagen. Motionerna bidrog dock till att Sverige spelade en framträdande roll vid förhandlingarna om en europeisk nedrustningskonferens och bjöd in till att hålla en sådan konferens i Stockholm. De ökade också regeringens energi i debatten om en kärnvapenfri zon i Norden och gav mer långsiktig inriktning på förberedelserna för internationella förhandlingar. Resurserna för utredningsverksamheten, främst via FOA, kunde också upprätthållas på en acceptabel nivå.

Tyvärr fick man inte stöd för yrkanden om en fastare organisation och mer långsiktig inriktning av de svenska insatserna vid internationella förhandlingar, särskilt i europeiska nedrustningsfrågor. Det var heller inte möjligt att förhindra en minskning av anslaget till SIPRI:s verksamhet, vilket allvarligt försvagade institutets forskningsresurser. Förslagen om att avsätta en del av militärutgifterna för information i nedrustningsfrågor inom folkrörelserna avvisades också av riksdagen.

För en mer detaljerad bakgrund till resonemangen och förslagen i årets nedrustningsmotion hänvisas till de tidigare nämnda partimotionerna.

Utvecklingen under 1981 visade ökade motsättningar mellan stormaktsblocken, vilket ledde till svårigheter att begränsa kapprustningen. Den nya Reagan-administrationen i USA genomförde snabba rustningsprojekt under sitt första år, vilket resulterade i höga kostnader och låst den vapentekniska utvecklingen. Det förväntades att det skulle fattas fler rustningsbeslut under 1982, inklusive planer på en ny generation kemiska vapen.

USA:s enorma upprustning hade redan påbörjats under slutet av president Carter-eran och motiverades med att Sovjet genom sin medvetna rustning under 1970-talet höll på att få militär överlägsenhet på flera områden. Supermakterna agerade långsiktigt i dessa frågor och det fanns projektioner mot slutet av 1980-talet som drev fram nya steg i kapprustningen.

Under 1970-talet ledde avspänningen i Europa till en minskad takt i rustningarna inom NATO. Efter Vietnamkriget minskade USA:s militärutgifter, medan Sovjetunionen inte tycks ha påverkats i samma utsträckning. Sovjet påbörjade 1977 uppsättningen av SS-20-missiler och har fortsatt i en takt av cirka en missil per vecka. Den sovjetiska högsjöflottan har fått betydande tillskott av moderna fartyg. De sovjetiska divisionerna i Europa har tillförts stora mängder modern utrustning. Det sovjetiska flygvapnet har också moderniserats, vilket är en konsekvens av rustningsbeslut som fattades på 1960-talet.

Avspänningen på 1970-talet hade inte någon bromsande effekt på de militära investeringsprogrammen. Under senare delen av 1970-talet ökade även upprustningen bland NATO-länderna. Det som väckte stor uppmärksamhet var NATO:s beslut i december 1979 att placera 572 strategiska missiler i fem västeuropeiska länder. Dessa Pershing II- och kryssningsmissiler beskrevs som ett ”dödligt hot” mot Sovjet. Dessutom har NATO-beslutet från maj 1978 att öka försvarsutgifterna med 3 % årligen skapat ekonomiska problem för flera västeuropeiska regeringar.

Den nya Reagan-administrationen har öppet deklarerat att de avser att bygga upp en militär styrkeposition innan de går in i nedrustningsavtal med Sovjetunionen. De västeuropeiska staterna har dock energiskt krävt att NATO:s beslut om förhandlingar om de europeiska strategiska vapnen ska fullföljas. En stark fredsrörelse har växt fram i Västeuropa och vänt sig mot planerna att om ett par år placera ut kryssnings- och Pershing II-missiler i Västeuropa. Denna rörelse har också vänt sig mot kärnvapenhotet från Sovjetunionen, och det finns ett allt bredare stöd för kravet på ett kärnvapenfritt Europa. Det finns uppskattningsvis 10 000 taktiska kärnvapen som är lagrade i vår världsdel. Styrkan i denna fredsrörelse har utan tvekan påverkat den politiska agendan. Det är en framgång för denna rörelse att USA och Sovjetunionen den 10 november inledde förhandlingar i Genève om de strategiska kärnvapnen. Utgångspunkterna som president Reagan kallar ”noll-alternativ” innebär att alla landbaserade medeldistansmissiler tas bort från Europa, och president Brezjnevs erbjudande om moratorium, det vill säga att inte placera ut nya missiler och att dra tillbaka hundratals sovjetiska medeldistansmissiler bakom

Det har funnits en långsammare takt i rustningarna inom NATO under 1970-talet på grund av avspänningen i Europa. USA:s militärutgifter minskade efter Vietnamkriget, medan Sovjetunionens militära rustningar inte påverkades i samma utsträckning.
Sovjetunionen har fortsatt med omfattande rustningsprogram, inklusive uppsättning av SS-20-missiler, modernisering av högsjöflottan och utrustning av framåtriktade och offensiva divisioner i Europa.
Avspänningen på 1970-talet hade ingen bromsande effekt på de militära investeringarna. NATO-ländernas upprustning ökade under senare delen av 1970-talet. NATO beslutade också att placera 572 strategiska missiler i fem västeuropeiska länder, vilket skapade ekonomiska problem för flera regeringar.
Reagan-administrationen har uttryckt en avsikt att bygga upp en militär styrkeposition innan de går med på nedrustningsavtal med Sovjetunionen. Västeuropeiska stater har krävt att förhandlingarna om de strategiska vapnen fortsätter. En stark fredsrörelse har växt fram i Västeuropa och kräver ett kärnvapenfritt Europa.
Förhandlingarna om nedrustning har påverkats av de skärpta motsättningarna mellan supermakterna. Reagan har inte gett sina förhandlare några instruktioner, vilket har hindrat framsteg. Det har dock funnits konstruktiva samtal om tekniska problem i ett framtida avtal, inklusive kemiska vapen och förbud mot anfall mot kärnkraftsanläggningar.
Konferensen i Madrid om säkerhet och samarbete i Europa har ännu inte nått några slutliga resultat, men diskussioner om ett mandat för en all-europeisk nedrustningskonferens har gått framåt. Förhandlingarna vid MBFR i Wien har inte rapporterat några betydande framsteg under året.
Det finns en öppen opposition inom västalliansen mot Reagan-administrationens nedrustningspolitik. Sovjetunionen har haft svårt att få gehör för sina nedrustningsinitiativ bland de alliansfria staterna. Moskvatroskapet har minskat efter invasionen av Afghanistan.
Ökade rustningsbudgetar förväntas under 1982. Trots detta är både Reagan och Brezjnev inställda på att mötas under året. Västtysklands ställningstagande mot återstoden av avspänningen ses som positivt. Förhoppningsvis kan Frankrikes nya president också bidra med positiva initiativ under året.
USA:s enorma rustningsprogram under 1981 hotar att förstöra de långsiktiga mål som president Reagan har satt upp för sin ekonomiska politik.
Sovjetunionens ekonomi är mycket ansträngd, och levnadsstandarden för dess medborgare är låg jämfört med andra industrialiserade länder.
Båda supermakterna har ett intresse av att komma överens om någon form av tak för kapprustningen för att lätta bördan på deras ekonomier. Sovjetunionen skulle välkomna en uppgörelse för att stabilisera situationen i Afghanistan och Polen samt förbättra sina ekonomiska relationer med väst.
FN:s generalförsamling kommer att hålla sin andra särskilda session om nedrustning i juni, vilket ger möjlighet för statsmän att ta nya initiativ i de internationella nedrustningsförhandlingarna.
Avspänning i Europa är nödvändig, och det finns inget alternativ för demokratiska socialister som arbetar för internationell nedrustning. Det är viktigt att fastställa detta när medier rapporterar om militära övergrepp i Polen.
Europa har varit uppdelat i två hälfter sedan 1945, där USA och Sovjetunionen har dominerat med olika sociala system. Under de senaste åren har stora förändringar inträffat, och den västra delen av Europa börjar frigöra sig från USA:s ekonomiska och militära dominans. Neutrala stater i Europa har också börjat spela en roll.
Förhandlingarna vid konferenserna om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) har etablerat en ny multilateral verklighet i Europa, där avspänning är en grundläggande princip.
Genom ökat ekonomiskt och teknologiskt utbyte samt ökad kunskap om sociala och kulturella förhållanden har krav på förändringar uppstått inom det egna samhället. Dessa förändringar har absorberats relativt smidigt av de öppna demokratiska samhällena i väst.
De västeuropeiska socialdemokraterna ser stegvisa reformer mot demokrati och ökad social rättvisa som en möjlig väg för att förbättra Östeuropa, snarare än våldsamma omvälvningar.
Sovjetunionens nuvarande ledare kan vara negativa till vissa aspekter av avspänningspolitiken inom deras inflytandesfär, och försök till ökad isolationism kan följa efter tragedin i Polen.
Det är viktigt att ha en realistisk bild av den europeiska verkligheten och undvika oöverlagda och förenklade uppfattningar som kan underminera ansträngningarna att isolera folken i Östeuropa.
Socialdemokraterna tror på avspänning och samarbete över gränserna som ett sätt att främja mänskliga rättigheter och demokrati i Östeuropa, även om det är en långsam process med motgångar.
Endast genom en politik inriktad på avspänning och samarbete mellan öst och väst kan man skapa ökat informationsflöde och bättre ekonomiska, kulturella och politiska kontakter i Östeuropa. Detta främjar demokratiseringen av dessa stater.
Försök från de östeuropeiska regeringarna att eliminera politiska effekter av öst-västligt samarbete blir alltmer svåra på grund av teknisk utveckling och befolkningens höjda utbildningsnivå. Utökat ekonomiskt samarbete med Östeuropa och östkontakter i allmänhet är därför önskvärt och bidrar på lång sikt till att stärka freden i Europa.
Kontakter, samtal, förhandlingar och avtal mellan regeringar och statsmaktens företrädare är också viktiga för en långsiktig effekt. Som ett icke-paktanslutet land har Sverige särskilt goda möjligheter att bidra positivt till ökad avspänning och samarbete i Europa.
Insatserna för att minska kärnvapenrustningarna har fått högre prioritet, och NATO:s kärnvapenstrategi bygger på att Sovjets konventionella styrkor i Europa anses vara överlägsna
Det finns en oro i Europa över supermakternas kärnvapenrustningar, och president Reagans uttalanden om ett begränsat kärnvapenkrig i Europa och utrikesminister Haigs resonemang om ”varningssprängningar” över Östersjön har inte minskat denna oro.
FOA:s avslöjande av kärnvapen ombord på en grundstött sovjetisk ubåt utanför Karlskrona bidrog till kunskapen om supermakternas kärnvapenrustningar.
Det finns en ökad risk för kärnvapenkrig till följd av olyckliga tillfälligheter när de två flottorna, både den amerikanska och den sovjetiska, är i stor utsträckning beväpnade med kärnvapen.
Sverige bör utnyttja alla tillfällen för att initiera och påskynda förhandlingar om begränsningar av kärnvapenrustningarna. Med sin position som alliansfri europeisk stat, hög teknisk kompetens och god insikt i internationella förhandlingar har Sverige en särskild möjlighet att representera den starka europeiska opinionen som kräver nedrustning av kärnvapen.
Sverige bör intensifiera sina ansträngningar för att återigen starta multilaterala förhandlingar om kärnvapennedrustning.

Förslaget om en kärnvapenfri zon bör ses i sitt europeiska sammanhang. Det finns skeptiker i den nordiska debatten som menar att förslaget kan störa de pågående förhandlingarna mellan de två supermakterna. Vi hävdar dock att det nordiska förslaget kan vara en del av en bredare nedrustningsprocess i Europa och att det kan fungera som ett incitament för supermakterna att vidta åtgärder för nedrustning. En nordisk kärnvapenfri zon skulle kunna bidra till att skapa en säkrare och mer stabil säkerhetsmiljö i Nordeuropa och minska risken för incidenter och konflikter. Det är viktigt att fortsätta diskussionen och utredningen av zonfrågan och att samtidigt vara medvetna om de politiska och säkerhetsmässiga utmaningarna som kan uppstå i samband med införandet av en sådan zon.

Den växande fredsrörelsen i Europa och i andra delar av världen utgör en kraftfull påminnelse om det folkliga engagemanget för nedrustning och fred. Det är viktigt att bevara och stärka denna folkrörelse och att uppmuntra till ökat engagemang från olika samhällssektorer, inklusive politiska partier, fackliga organisationer, kyrkliga grupper, miljöorganisationer och ungdoms- och kvinnoorganisationer. Deras deltagande och krav på besinning, nedrustning, fred och solidaritet bidrar till att forma en stark opinionsbildning och påverka politiska beslut.

I Sverige har engagemanget för fred och nedrustning ökat under 1981, särskilt inom arbetarrörelsen och fredsorganisationerna. Det är viktigt att fortsätta stödja och stärka dessa folkrörelser, eftersom de spelar en viktig roll i att sprida kunskap, informera och påverka i nedrustningsfrågor. Deras aktiva deltagande är en viktig faktor för att driva på för effektiva svenska insatser i de internationella nedrustningsförhandlingarna.

Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) har en betydande roll som en oberoende forskningsinstitution och informationskälla inom nedrustningsfrågor. Det är viktigt att stärka SIPRI:s resurser och verksamhet för att möjliggöra fortsatt forskning och spridning av information om nedrustning. SIPRI:s arbete har visat sig vara betydelsefullt för att motverka dominansen från supermakterna och militärblocken i nedrustningsdiskussionen.

Fredsfrågorna har fått stort genomslag i allmänheten, och fredsrörelsen har mobiliserat hundratusentals människor runt om i Europa och i andra delar av världen. Denna breda folkliga mobilisering visar på en stark längtan efter fred och en avmilitarisering av samhället. Det är viktigt att fortsätta informera och engagera människor om nedrustning och fred, och att stödja och samarbeta med olika folkrörelser och ideella organisationer för att sprida kunskap och påverka politiska beslut.

I sammanhanget är det också värt att notera att nedrustningsfrågor inte bara är relevant för Västeuropa utan även för Östeuropa. Även om folkrörelsernas utrymme för att växa fram spontant kan vara begränsat i Östeuropa, är det viktigt att inte anta att fredslängtan är mindre stark där. Nedrustning och fred är angelägna frågor för alla människor, oavsett vilken del av världen de befinner sig i.

Stockholm den 21 januari 1982
OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)
GÖRAN KARLSSON (s)
VALTER KRISTENSON (s)

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)

OLLE WESTBERG (s)

i Hofors

Den här analysen av propositionen har inte med budgetförslagen utan belyser bara översiktligt vad propositionen vill säga, Om du vill ta del av originalet på motionen följ då nedanstående länk

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/internationell-nedrustning_g502527/