Sveriges förhållningssätt till Romstadgan: Diplomati eller otydlighet?

627 ord, 3 minuters läsning.

Bakgrund

I förra veckan utfärdade internationella brottmålsdomstolen, ICC, arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, försvarsminister Yoav Gallant och Hamasledaren Mohammad Dayf Al-Masri.

Luddigt uttalande från Sveriges utrikesministern om arrestering kommer att ske vid besök av ovan nämnda i Sverige: ” Sverige och EU stödjer domstolens viktiga arbete och värnar dess självständighet och integritet”

Sverige har både godkänt och ratificerat Romstadgan.

Godkännande: Sverige undertecknade Romstadgan den 7 oktober 1998, vilket är ett uttryck för landets intention att ansluta sig och följa stadgans principer.
Ratificering: Sverige ratificerade Romstadgan den 28 juni 2001, vilket innebär att landet formellt förband sig att följa stadgans regler och inkorporera dem i svensk lagstiftning.

För att säkerställa att svenska lagar är i linje med Romstadgan genomfördes även lagändringar, till exempel införandet av brottsbalkens kapitel om folkrättsbrott och internationellt samarbete med ICC. Det betyder att Sverige inte bara har förbundit sig till stadgan på ett juridiskt plan, utan också implementerat nödvändiga nationella lagar för att uppfylla sina skyldigheter

Svaret från vår utrikesminister uppfattas som otydligt. För att klargöra: Sverige har både undertecknat och ratificerat Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Sverige undertecknade stadgan den 7 oktober 1998 och ratificerade den 2001. Det innebär att Sverige är fullt ut part till Romstadgan och förbinder sig att följa dess bestämmelser.

Att en utrikesminister eller annan representant svarar undvikande eller med hänvisning till bredare principer, som ”vi förhåller oss till Romstadgan”, kan bero på flera orsaker:

1. Diplomatisk försiktighet

Utrikespolitik handlar ofta om att balansera mellan olika intressen och parter. Genom att ge ett generellt svar undviker man att explicit ta ställning som kan tolkas på ett sätt som påverkar relationerna med andra länder, särskilt om frågan har en koppling till känsliga internationella situationer.

2. Strategisk kommunikation

Ett rakt ”ja” eller ”nej” kan låsa Sverige i en position som inte lämnar utrymme för tolkningar. Genom att uttrycka sig tvetydigt håller man möjligheten öppen att nyansera eller anpassa sin position vid behov.

3. Skillnaden mellan juridiskt åtagande och praktisk tillämpning

Även om Sverige har ratificerat Romstadgan, kan frågor uppstå om hur stadgan tillämpas i enskilda fall. Utrikesministern kan vilja undvika att ge intryck av att Sverige ovillkorligt stöder ICC:s alla beslut, särskilt om de skulle vara kontroversiella eller påverka svenska intressen.

4. Politisk eller juridisk debatt

Det finns ibland kritik mot ICC:s funktion och maktutövning. Vissa länder har dragit sig ur stadgan eller kritiserat dess arbete. Ett tydligt svar kan öppna för inrikespolitiska debatter om Sveriges förhållningssätt till ICC och internationell rättvisa.

5. Ovilja att göra frågan svartvit

Frågor om internationella avtal är sällan enkla ”ja eller nej”-frågor. En minister kan välja att framhäva helheten i Sveriges förhållande till stadgan snarare än att reducera det till ett enkelt svar.

Om en minister skulle ge ett tydligt ”ja”, skulle det signalera ett otvetydigt stöd för ICC, medan ett ”nej” skulle väcka frågor om Sveriges förpliktelser. Genom att säga att Sverige ”förhåller sig till Romstadgan” kan de kommunicera att vi är part till den, utan att direkt ta ställning till specifika situationer.

Det är intressant att Sverige skiljer sig från övriga skandinaviska länder i att ge ett mer kryptiskt svar. Det kan mycket väl vara en medveten strategi, även om det kan verka frustrerande. Ett sådant svar kanske inte är fel, men det speglar en önskan att lämna tolkningar öppna, vilket kan vara en del av Sveriges tradition av diplomati och försiktighet i internationella sammanhang.

Att övriga länder svarar ”JA” visar på en tydligare kommunikation och kan upplevas som mer transparent. Samtidigt kan Sveriges hållning indikera en vilja att undvika att fastna i potentiellt laddade debatter eller konflikter där stadgan och ICC:s arbete ifrågasätts globalt.

I slutändan speglar detta kanske också en mer generell skillnad i hur Sverige väljer att positionera sig i internationell rätt och diplomati jämfört med sina grannländer.