Sveriges Inrikesspel: Från Naivitet till Kapitulation?
Analytisk Debatt: S. KlingInledning: Två Statsministrar, Samma Erkännande
Det svenska politiska etablissemanget har vid två tillfällen under 2000-talet levererat offentliga erkännanden av historisk karaktär.
Stefan Löfvens berömda ”Vi har varit naiva” och Ulf Kristerssons ”Vi har tappat kontrollen” står som två monument över ett ledarskap som inte längre styr – utan reagerar på skeenden de varken förstår eller kan hantera. Men vad dessa uttalanden egentligen betyder, och hur de passar in i ett större sammanhang, är frågor som få vågar ställa.
Så vad är det egentligen som har skett? Har Sverige styrts genom ett intrigspel där avgörande beslut fattats i skuggorna? Och om så är fallet – vem har egentligen makten?
Naivitet eller Planerad Omläggning?
Stefan Löfven stod i sitt uttalande som en statsminister som antingen erkände total inkompetens eller försökte dölja en avsiktlig transformation av det svenska samhället.
Löfven var den första svenska ledaren att offentligt slå fast att Sveriges politiska elit inte förstått vad som hänt i det egna landet. Att han inte kunde förutse explosionen av organiserad brottslighet, gängkriminalitet och parallella samhällen låter dock osannolikt.
Detta var ingen isolerad händelse, utan snarare ett planlagt förlopp där globalistiska intressen, EU-direktiv och WEF:s visioner successivt implementerades. Det var en progressiv förflyttning av nationell suveränitet till en internationell agenda, där Sverige skulle vara experimentlandet för en ny världsordning.
Om Löfvens ”naivitet” var en medveten strategi för att skapa en ursäkt för den pågående samhällstransformationen, blir Kristerssons ”vi har tappat kontrollen” en naturlig fortsättning på samma närsynthet – eller medvetna nonchalans.
Kristersson: Kapitulation Inför Det Oundvikliga
När Kristersson 2025 ställde sig inför svenska folket och proklamerade att ”vi har tappat kontrollen”, bekräftade han inte bara vad många redan misstänkte – han erkände också att Sverige numera styrs av krafter utanför den egna regeringen.
Men vilka krafter?
Den organiserade brottsligheten? Klanbaserade nätverk? EU och Von der Leyens ambitioner att avskaffa nationellt självbestämmande? Eller en kombination av alla dessa?
Det vi kan konstatera är att inga seriösa åtgärder har vidtagits. Regeringen drar benen efter sig, diskuterar marginella reformer och förhalar effektiva insatser. De vill inte – eller får inte – vidta de drastiska åtgärder som skulle kunna lösa problemen.
Under tiden fortsätter våldet, bombdåden och de eskalerande skjutningarna. Så vilka är det egentligen som styr Sverige?
Den Dolda Handen och Sveriges Intrigspel
För att förstå det svenska politikens inrikesspel måste vi titta på den underliggande maktstrukturen.
- EU och Globalismens inflytande
- Sverige har ställt sig under EU:s lagar och direktiv utan att folket längre har någon reell påverkan.
- Von der Leyen har nu föreslagit inskränkningar i yttrandefriheten och kampen mot ”desinformation” – en tydlig väg mot censur.
- Klanbaserade nätverk och den organiserade brottsligheten
- Klaner har lyckats skapa internationella strukturer för droghandel, utpressning och rekrytering av barnsoldater.
- Medan regeringen fokuserar på att inskränka sociala medier, lämnas de verkliga strukturerna intakta.
- Västliga och internationella ekonomiska intressen
- Vi vet att Klaus Schwab har sagt att ”omställningen kommer skapa svårigheter och problem”. Men vad menade han egentligen?
- För vem är dessa ”problem” en fördel?
Om vi ser till helheten, blir det tydligt att Sverige inte längre är en suverän nation i egentlig mening. Det som sker nu är en styrd process där nationell suveränitet sakta men säkert avvecklas till förmån för en globalistisk styrningsmodell.
Slutsats: Erkännandet Av En Kall Sanning
Vi kan nu spåra ett intrigspel tillbaka till Stefan Löfvens tid, där Sverige aktivt implementerade en globalistisk agenda. Att ”vi har varit naiva” var inget annat än en retorisk skenmanöver för att släta över en planerad samhällstransformation.
Och nu, 2025, fortsätter Ulf Kristersson samma linje. Han ger upp, men vågar inte säga det rakt ut.
Sverige har inte ”tappat kontrollen” – det har frivilligt lämnat över den. Och när de väljer att varken agera eller skydda sina egna medborgare, blir frågan:
Hur länge ska vi acceptera att våra politiker abdikerar från sitt ansvar?
