Sveriges NATO-inträde: Från vapenvägrare till NATO-torped – det politiska spelet fortsätter
Återblick – Politik: S. Kling
Sverige har alltid varit en nation som älskar att kalla sig själv för en fredsälskande, neutral stormakt i det lilla. Från att ha skickat blåbaskrar och bistånd världen över, till att nu blivit en fullvärdig medlem i NATO med ambitioner som om vi vore en militär supermakt. Vad hände egentligen? Svaret är enkelt: politiken hände.
Om någon för tio år sedan hade sagt att Sverige skulle ha en vapenvägrare som försvarsminister och att samma regering senare skulle bana väg för NATO-medlemskap, hade nog folk skrattat. Men här är vi idag, där Peter Hultqvist, mannen som en gång tjänstgjorde som skrivbiträde istället för att hålla i ett vapen, har lagt grunden för Sveriges historiska inträde i NATO. Och som final på den politiska farsen? NATO-torpeden: Pål Jonson – försvarsministern som verkar redo att skicka svenska soldater ut i världen som om vi vore en global militärmakt.
Från ”Över min döda kropp” till ”Sverige ska bidra militärt”
Ingen kan väl ha glömt Peter Hultqvists ikoniska uttalande: ”Över min döda kropp går vi med i NATO.” Ett klassiskt citat som nu platsar i den svenska politiska historiens lista över tomma löften, bredvid klassiker som ”Aldrig höjda skatter” och ”Vi såg det inte komma.”
Hultqvist, som tidigare var en av de största förespråkarna för alliansfrihet, svängde med en precision som hade gjort en cirkusakrobat avundsjuk när det väl blev dags att spela med i det stora NATO-dramat. Och folket? De köpte det, för varför skulle en pacifistisk försvarsminister ljuga?
När sedan NATO-frågan var cementerad och Hultqvist kunde pensionera sig tryggt, var det dags för Pål Jonson att ta över. Han gick snabbt från att diskutera svensk försvarsförmåga till att öppna dörrarna på vid gavel för amerikanska trupper, NATO-baser och direkta svenska militära åtaganden.
DCA-avtalet: Sverige blir en amerikansk militärpark
Och som om inte NATO-inträdet var nog, kom sedan DCA-avtalet (Defense Cooperation Agreement), där Sverige utan större diskussion gav USA 17 militärbaser att disponera. Det är nästan som om hela processen från början varit planerad, eller hur?
Sverige gick alltså från att skryta om sin neutralitet till att: Vara NATO-medlem och skyldig att bistå i militära insatser. Ge USA fritt spelrum att placera trupper och materiel på svensk mark. Potentiellt bli en måltavla i framtida stormaktskonflikter.
Och allt detta utan att folket ens fick rösta om det.
Vad blir nästa steg?
Vi har nu sett en pacifist överlämna Sveriges militära öde i händerna på NATO, och en krigshetsare ta över rodret. Vad blir nästa steg? Kärnvapen på Gotland? Svensk militär i Ukraina? Eller kanske en svensk version av USA**:s**** militärbudget, så vi kan leka stormakt på riktigt?**
Sverige har blivit en del av stormaktsspelet – men vi har ingen kontroll över det. Och den stora frågan är: Har svenska folket ens förstått vad de har gått med på? Eller var det bara ännu ett politiskt spel där de som styr redan från början visste slutresultatet?
