Tåget har gått – EU:s ledare lever i en illusion

Redaktören: S. Kling/Ledare

EU:s ledare fortsätter att rabbla sitt mantra: ”Europa och Ukraina måste vara med i fredsförhandlingarna”. De klamrar sig fast vid tron att deras diplomatiska tyngd fortfarande spelar roll, trots att de gång på gång har blivit ignorerade i verkliga maktförhandlingar. EU ser sig själva som en avgörande aktör, men i praktiken är de en åskådare utan reellt inflytande över utgången. Men verkligheten ser annorlunda ut. Tåget har gått. Putin och Trump har redan tagit konkreta beslut utan EU:s inblandning, och unionens åsikter är nu helt irrelevanta i de militära frågorna. Andra frågor kan komma lyftas. Förhandlingarna pågår på hög nivå mellan stormakterna, medan EU står vid sidan av, oförmöget att påverka den strategiska riktningen. Ukraina-frågan avgörs i direktförhandlingar mellan stormakterna, medan EU står vid sidan av, maktlösa att påverka utgången. EU har fortfarande ekonomiskt inflytande, men utan en stark militärmakt saknar de verklig förhandlingskraft.

EU har haft år på sig att påverka, men istället har de ägnat sig åt tomt prat och symbolpolitik. Nu när verkligheten hunnit ifatt dem, återstår frågan: kan EU på något sätt vända utvecklingen, eller är de för djupt insyltade i sin egen byråkrati för att kunna agera effektivt? De har konsekvent förnekat realiteterna och trott att deras moraliska positionering skulle påverka världspolitiken. Men Putin och Trump spelar ett annat spel – och EU är inte inbjudet till bordet.

Varför bryr sig inte Putin och Trump om EU?

EU saknar militär tyngd – De kan inte påverka den faktiska maktbalansen på slagfältet.
Splittringen inom unionen gör dem svaga – Inga gemensamma beslut, bara inre konflikter.
USA:s intressen går före EU:s önskningar – Trump ser Europa som en börda, inte en strategisk partner.
Putin ser EU som ett byråkratiskt monster utan verklig kraft – Han vet att Bryssel inte kan tvinga fram något.

EU har konsekvent levt i illusionen att de har en avgörande roll i den globala maktfördelningen. Men faktum är att de har förvandlats till åskådare. När stormakterna fattar besluten, står EU bredvid och ropar – men ingen lyssnar.

Vad händer nu?

Scenariot: EU står ensamt utan USA

Om USA drar sig tillbaka och låter EU klara sig självt, ställs unionen inför en rad existentiella frågor:

Kan EU upprätthålla sin säkerhet utan amerikanskt militärt stöd?
Hur reagerar Ryssland när EU inte längre har USA som sköld?
Kommer splittringen inom EU att accelerera när medlemsländerna tvingas hantera en ny geopolitisk verklighet?

EU har länge förlitat sig på USA:s militära närvaro genom NATO, men utan den garantin står de inför ett vägskäl:

Antingen måste EU rusta upp sin egen försvarskapacitet – något de hittills misslyckats med.
Eller så tvingas de anpassa sig till en ny verklighet där Ryssland och andra makter dikterar villkoren.

Om EU ämnar överta rollen för fortsatt krigföring, innebär det att konflikten måste övergå från ett proxykrig till en öppen konfrontation mellan EU och Ryssland. Hittills har EU visat sig vara handlingsförlamade – de har varken tagit konkreta steg mot en egen militärstrategi eller visat en tydlig vilja att hantera konflikten på egen hand. Har EU verkligen den militära kapaciteten och den politiska viljan att ta det steget, eller är detta bara ännu ett tomt hot utan substans? Eller hur har de tänkt sig att detta ska sluta?

EU har fortsatt att hälla miljarder i ett bottenlöst krig, men stödet har minskat efter Trumps tillträde. Trots detta saknar de en tydlig strategi för vad slutmålet egentligen är. Istället för att främja fred har de hårdnackat förespråkat fortsatt krig, genom att skicka vapen, finansiera militära operationer och uppmana till eskalering – utan en strategi för hur det ska sluta.**
När siste ukrainske soldaten har stupat – vad gör EU då? Skickar de sina egna trupper, eller fortsätter de bara att prata?
Putin och Trump har nu påbörjat konkreta förhandlingar om den geopolitiska omfördelningen, helt utan EU:s inblandning. Separat från realtidsscenariot finns spekulationer om en möjlig maktfördelning mellan stormakterna, där olika geopolitiska sfärer kan omfördelas i en ny världsordning. Dessa spekulationer bygger på geopolitiska trender och möjliga framtida scenarier snarare än bekräftade händelser i realtid. Beslut fattas direkt mellan stormakterna, medan EU förblir en passiv åskådare.
EU försöker klamra sig fast vid narrativet att de fortfarande är en maktfaktor.
Ukraina är nu i ett pågående sammanbrott, och EU står handfallet och frågar: ”Vad hände?” Situationen förvärras dag för dag, och medan EU klamrar sig fast vid sitt narrativ om fortsatt stöd, är verkligheten att det ukrainska försvaret kollapsar bit för bit.
Putin och Trump fortsätter förhandlingarna utan EU:s inblandning.
EU försöker klamra sig fast vid narrativet att de fortfarande är en maktfaktor.
När Ukraina faller samman står EU handfallet och frågar: ”Vad hände?”

Men svaret är enkelt: Tåget har gått. Och EU stod kvar på perrongen, förblindade av sin egen retorik.