Redaktionen: S. Kling
”Vi står inför en spännande transformation med många lärande utmaningar i en inkluderande, hållbar och säkerhetsfrämjande kontext.”
– Så skulle det låta om EU-kommissionen beskrev Europas nya militära vägval med sitt sedvanliga fluffspråk.
Men vi föredrar att kalla det vad det är: En skuldfinansierad militarisering av ett splittrat Europa, i desperation över att USA inte längre vill leka stormaktsvakt.
Tyskland godkänner ett ekonomiskt jättepaket på 1 biljon euro. En ”fond” på 500 miljarder euro ska lägga asfalt på vägar och smink på klimatstatistiken, men den verkliga motorn är försvarsindustrin.
Skuldbromsen? Krossad. Inflationen? Ignorerad. Realismen? Helt frånvarande.
Redan nu rusar tyska försvarsaktier med 100–140 procent. Vem är förvånad? Inte vi.
Och nu kommer det mest absurda:
Europa ska inte bara ta över USA:s roll inom Nato – det ska dessutom bygga upp hela sin milära kapacitet inom den egna industrin.
Alltså:
Vem ska styra vad? Vem ska trycka på knappen? Vem betalar när bubblan spricker? Frågorna förbjuds. Visionen ska gå före verkligheten.
Medan Kristersson hänger regnbågsbaner över Sagerska för att visa vilka klubbar han tillhör, sitter Friedrich Merz – ex-BlackRock – och baxar fram miljardpaket för att bygga Europas nya försvarsvälde. En särskild fond här. Ett Nato-ersättande system där. Ett nytt Europa – försäkrat, förskuldsatt och försvarsinriktat.
Och när USA ser på, förbereder sig Bryssel på ett eget imperium. Inte genom folkligt förankrade beslut. Utan genom krångliga fonder, politisk enighet bakom stängda dörrar, och värdelösa floskler som:
”Detta är en investering i fred genom styrka.”
Europa står inte inför någon spännande transformation. Europa kastar sig huvudlöst in i det största politiska experimentet sen unionen skapades – med vapen i ena handen och lånepapper i den andra.
The Big Plan är inte längre en vision. Det är ett faktum. Och du ska betala för det.
Med ränta. Och med lydnad.
