Ulf Kristersson – En statsminister som tappat kontrollen

Debatt: S.Kling

verige befinner sig i en historisk kris. Skolattacker, gängkriminalitet, ekonomisk instabilitet och en växande otrygghet präglar landet. Statsminister Ulf Kristersson har gång på gång erkänt att han saknar kontroll. Men är det verkligen acceptabelt att en regeringschef står handfallen inför de problem han är vald att lösa?

Ett Sverige i fritt fall

Gång på gång har Kristersson upprepat att han och hans regering ”ser problemet”, att de ”förstår oron”, men vad har egentligen gjorts? Vi har sett en statsminister som:

Beklagar och ber om ursäkt istället för att agera.
Saknar konkreta åtgärder för att hantera Sveriges våldsvåg.
Tillåter långdragna utredningar istället för snabba, effektiva beslut.
Verkar mer intresserad av internationella samarbeten än att ta tag i inrikesproblemen.

Hur kan Sverige acceptera en regering som agerar först när katastrofen är ett faktum – och då endast genom att konstatera att de ”tappat kontrollen”?

Politikerna skyddar sig själva – men lämnar folket oskyddat

En av de mest anmärkningsvärda aspekterna i denna kris är politikernas egen säkerhet. Regeringskansliet är en fästning, skyddat med beäpnade vakter, låsta dörrar och strikta inpasseringssystem. Samtidigt lämnas skolor, sjukhus och offentliga platser oskyddade, där våld och hot blivit en del av vardagen.

Varför ska politiker få total trygghet medan svenska medborgare får leva i rädsla?

Tänk om vi vände på det hela:

Låt riksdagen stå helt oskyddad fram tills att alla svenska skolor har ett fullständigt säkerhetssystem på plats.
Avskaffa politikernas skyddsvakter och ge dem samma trygghet som de erbjuder folket.
Tvinga politiker att leva under samma otrygghet som de själva skapat genom sin passivitet.

Skulle det göra att de agerade snabbare? Svaret är uppenbart.

Nooshi Dadgostar: ”Ett avgörande skede” – men vad betyder det?

I skuggan av den senaste skolattacken har Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar pratat om att vi befinner oss i ett ”avgörande skede”. Men vad betyder det egentligen? En ny kommitté? Fler dialogmöten? En nationell samling där politiker gemensamt får utrymme att reflektera och analysera sig själva? Vad vi behöver är inte fler samtal, utan handling.

Svenska folket förtjänar svar:

Vilka direkta åtgärder kommer vidtas för att skydda skolor och offentliga platser?
Kommer politikerna att avskaffa sitt eget skydd tills dess att folket får samma trygghet?
Vad händer om de misslyckas – igen?

Tiden är ute – dags att agera eller avgå

Sverige kan inte vänta längre. Kristersson har fått sin chans att visa handlingskraft, men resultatet har uteblivit. Antingen levererar han konkreta lösningar, eller så ställer han sin plats till förfogande.

Det svenska folket förtjänar en ledning som agerar – inte en som bara beklagar.