1. För olika intressen – för olika verkligheter

Tyskland vill leda en klimatrevolution.
Ungern, Polen och andra östländer vill ha billig energi och suveränitet.
Frankrike vill ha militär självständighet. Sverige vill ha NATO.
EU:s länder drar i olika riktningar – och Bryssel hinner inte längre jämka.

2. Globalismen förlorar glansen

Både väljare och partier ser nu konsekvenserna av avindustrialisering, massmigration och energiberoende.
Kris på kris (Covid, Ukraina, elpriser, matpriser) har skapat en politisk motreaktion:
”Ta tillbaka kontrollen” – det är inte längre bara en Brexit-paroll.

3. Tilliten till EU:s styrning minskar

När EU börjar diktera i detalj – skogsbruk, lantbruk, bränslen, digitala plattformar – känner fler länder att de mister handlingsutrymme.
Resultat: fler undantag, mer internt motstånd, fler länder som ”obstruerar”.

🔚 EU spricker – men inte formellt

Troligen kommer vi se ett EU med:

Kärnzon (Tyskland, Benelux, Frankrike) – mer federalt, mer gemensam politik.
Perifera medlemmar (Sverige, Danmark, Tjeckien m.fl.) – kvar, men i ”låg växel”.
Halvmedlemmar (likt Norge idag) – som samarbetar men inte följer kärnbesluten.

Det blir ett EU i flera hastigheter, inte ett formellt uppbrott – men ett reellt.

EU mot splittring – en kort framtidsanalys fram till 2035

Den europeiska unionen byggdes på visionen om samarbete, fred och gemenskap – men 2020-talets kriser har börjat slita sönder sammanhållningen. Medlemsländerna är i dag mer splittrade än någonsin: i värderingar, i ekonomisk verklighet och i geopolitisk inriktning.

Tyskland vill leda klimatomställningen, medan östra Europa kräver billig energi och ekonomisk suveränitet. Frankrike talar om europeiskt försvar, medan Sverige och Finland förlitar sig på NATO. Samtidigt växer folkligt EU-motstånd i takt med att Bryssel upplevs som alltmer styrande i detaljfrågor – från skogsbruk till digitalpolitik.

Globalt samarbete genom EU kommer troligen inte att ske på bred front. Istället väntar ett Europa i olika växlar: ett federalt kärnblock i väst – och perifera medlemmar som Sverige, som kräver fler undantag och nationellt självbestämmande.

EU kommer inte att spricka formellt – men funktionellt. Samarbetet urholkas, kompromisserna blir färre, och lojaliteten till unionen sviktar. Vad som återstår är ett EU där medlemskapet betyder olika saker för olika länder – och där gemenskapen är mer juridisk än känslomässig.

Framtidens EU är inte en stormakt – utan en samarbetsstruktur på bräcklig grund.