Varför "hörde" inte Marinen? En analys och debatt om kabelsabotagen i Östersjön

Analys/Debatt: S. Kling

Under det senaste året har flera undervattenskablar i Östersjön skadats eller förstörts. Enligt officiella rapporter tros det ha skett genom att stora lastfartyg medvetet släpat sina ankare på havsbotten, vilket skulle ha orsakat skadorna.

Men hur trovärdig är denna förklaring? Och varför har inte svenska marinen eller andra NATO-aktörer som patrullerar Östersjön kunnat leverera tydliga bevis i form av ljudinspelningar? Varför har ingen ställt de avgörande frågorna?

1. Marinens övervakning – Varför hördes ingenting?

Svenska marinen, tillsammans med NATO och andra allierade, har omfattande undervattensavlyssning i Östersjön. Det finns avancerade hydrofonsystem som används för att:

Upptäcka ubåtar och andra undervattensaktiviteter.
Identifiera fartygsrörelser och ljudsignaturer.
Följa anomalier som avvikelser i marin trafik eller ovanliga störningar på havsbotten.

Om ett fartyg verkligen släpade sitt ankare i 6,4 knop över en känslig kommunikationskabel borde detta ha:

Skapat en hög och distinkt skrapningsljud som är enkelt att fånga upp.
Orsakat störningar som hade upptäckts av sonarsystem.
Triggat övervakningssystem som bevakar just dessa kritiska infrastrukturer.

Var är ljudbevisen?

Trots denna omfattande övervakning har inga ljudinspelningar presenterats av svenska marinen eller andra aktörer. Om sabotage verkligen skett på detta sätt borde:

Ljudupptagningar finnas och kunna bekräfta händelseförloppet.
Spår från undervattenssensorer kunna bevisa när och var detta hände.
Övervakningssystem längs kabeln ha registrerat anomalier vid skadetillfället.

Den skarpa frågan som borde ställas till Försvarsmakten och Marinen: ”Varför har inga ljudupptagningar eller sonarspår offentliggjorts, trots att Östersjön är en av världens mest bevakade havsområden?”

Varför har ingen journalist pressat fram ett svar?

2. Hur genomförbart är detta sabotage?

Att släpa ankare med precision – en farlig och osannolik metod

Att medvetet släpa ett ankare över en kommunikationskabel kräver exakt koordinering, vilket är svårt på ett fartyg med längd på 190 meter och vikt på över 20 000 ton.
En sådan manöver innebär stor fara för fartyget. Ett fastnat ankare kan orsaka:
- Strukturella skador på fartygets skrov.
- Skador på propulsionssystemet.
- Risk för att förlora ankaret helt.
Flera sjöexperter har påpekat att detta är en extremt ovanlig sabotageform, eftersom det är mycket mer effektivt att använda sprängladdningar eller undervattensdrönare.

Hur kan ett fartyg skada kablar på flera platser?

En av de märkligaste detaljerna i rapporteringen är att ett fartyg ska ha orsakat kabelbrott på två separata platser.

För att detta ska vara möjligt måste fartyget ha navigerat och anpassat sin kurs exakt över flera nautiska mil och fortsatt att släpa sitt ankare.
Det kräver en omedelbar kursändring för att träffa två olika kablar vid olika platser.
Detta hade varit nästan omöjligt att genomföra i verkligheten utan mycket avancerad planering.

Är detta verkligen en rimlig förklaring, eller en konstruerad berättelse för att passa ett narrativ?

3. Vem tjänar på narrativet?

Oavsett vem som ligger bakom händelserna är det tydligt att det nuvarande narrativet om sabotage används politiskt och strategiskt.

Sverige och NATO-länderna har utnyttjat detta för att öka den militära närvaron i Östersjön.
Media har aktivt använt termer som ”Skuggflotta” och ”Natohavet” för att bygga en bild av att Sverige och dess grannar är under attack.
Regeringens uttalanden saknar konkret bevisföring, men målar ändå upp Ryssland som huvudmisstänkt.
Samtidigt saknas kritiska frågor från journalister om varför bevisen inte presenteras.

Om syftet var att orsaka skada på kommunikationskablar, hade en sprängning varit en enklare och mer effektiv metod. Varför välja en högriskmetod som släpande ankare, om det verkligen var ett sabotage?

Vad döljer sig bakom bristen på bevis? Är det medvetet, eller en brist på vilja att undersöka vidare?

4. Slutliga frågor som bör ställas

Varför har svenska marinen inte publicerat ljudinspelningar från händelsen?
Hur kan ett fartyg orsaka kabelbrott på två olika platser med flera nautiska mils avstånd?
Hur genomförbart är det egentligen att släpa ett ankare som en sabotagehandling?
Varför ifrågasätter inte medier och politiker bristen på konkret bevisföring?
Om någon verkligen ville sabotera, varför inte använda en mer diskret metod?

Sammanfattning: Det finns för många obesvarade frågor för att helt köpa den officiella versionen av händelsen. Marinen och media borde presentera konkreta bevis istället för att bygga narrativ på spekulation. Tills dess bör allmänheten vara kritisk och efterfråga transparent granskning av händelser som potentiellt kan påverka Sveriges säkerhet och militära framtid.